När andra gråter
blir jag tyst och kroppen stum
allt det svarta syns bara i periferin
deras tårar blir en bro
Över min egen avgrund

Det uppstår istället en annan smärta
över att komma undan
över att inte känna tillräckligt
över att mina känslor inte är äkta
Eftersom de kan försvinna så snabbt

Ibland gråter jag inför andra
även när det inte är läge
ibland gråter jag med andra
ibland ensam på morgonen
så det droppar ner i kaffet
Smakar salt

Då är jag rädd för att luften
ska ta slut
och att inte kunna sluta gråta någonsin
Att inget eller ingen ska stoppa mig

Men i andras sorg
blir hjärnan skarp
och kroppen tom
Långt därinne samma rädslor