Det otäckaste var när det blev mörkt, för i mörkret såg man inte vem som lurade. Inte 

heller när det otäcka skulle komma. Varenda muskel var på helspänn i hennes späda 

kropp. Hon visste att det var oundvikligt, fast det gjorde så ont. Det var bara att härda 

ut tills det var över. Efteråt kände hon sig äcklad och smutsig, en smuts som inte gick 

att tvätta bort. 

På dagarna var det nästan likadant, med skillnaden att hon såg orsaken till sina

skräckfyllda nätter. Han plågade henne då också när han fick tillfälle. Han låtsades som 

ingenting hänt. Men hon visste att det var sant. Hon vågade inte säga nåt till nån vuxen, 

hon skämdes, även om hon innerst inne kände att skammen inte var hennes. Hon

visste att allt det här hemska och otäcka skulle fortsätta till någon satte stopp

för det. 

När den dagen kom rasade hon ihop fullständigt och grät och bedyrade att det var sant,

det hon sagt. Äntligen lyssnade någon vuxen på henne.