när kroppen värker och orken tryter

är det lätt att ömka sig själv

fråga sig varför man drabbas

av dessa infernaliska plågor

då man på andra tänker

som drabbas av tiofalt värre

man kan skatta sig lycklig

som inte likt dom drabbas

trots allt, det är uthärdligt ändå

värre för dom som mera sjuka är

där varje dag en plåga är

som har så många besvär

man är  så ödmjukt tacksam

för varje dag man lever

när ens bekymmer tycks små

man har det nog rätt bra ändå

ser det ljusa i tillvaron

njuter av det sköna i livet

trots allt, man finns ju till

någon mening måste det vara

eller är det blott en slump?

att ens egen existens finns

gör det bästa av min dag

även om det känns motigt ibland