Sitter här på mitt rum och så mycket grumlas upp.
Allt jag låtit sjunka till botten yr upp till ytan,
och all smärta, sorg och ilska sköljer än en gång över mig.
Mitt hjärta är så fyllt av kärlek till er,
och kanske är det därför det gör extra ont.

Den lilla flickan har växt upp,
men på insidan känner hon sig fortfarande som ett litet barn.
ett litet barn som bara längtar efter den stora trygga famnen,
men som alltid sitter där ensam när tårarna kommer.
Som vuxen saknas tryggheten också.
Hon irrar runt och letar efter rätt väg,
men hittar den inte för hon har aldrig fått berättat för sig hur allt går till.
Vet inte hur man gör...

Varje dag är en kamp mot både sig själv och mot resten av världen.
Varje grästuva blir till stora berg som tycks omöjliga att ta sig över.
Varje vattenpöl blir till stora hav,
omöjliga att vare sig gå runt eller simma igenom.
Vad gör man när man som vuxen har ansvar inte bara för sig själv,
utan också för resten av världen?
Vem sa någon gång att man bara måste ta ansvar för sig själv?

Jag är ledsen över allt som hänt.
Allt som gjorts.
Allt som sagts.
Skrikits...
Men framför allt, allt som aldrig hände.

För vad gör en liten flicka som allt hon önskar är att allt ska bli bra?