Jag tillbringar livet med att söka efter klarhet, och längta efter visshet. Jag kämpar för att bevisa för mig själv att det finns någonting här i livet som är orubbligt och säkert - även om det bara är jag.
Och sedan... blir beviset det som förstör allting.

Tårarna rinner längs mina kinder, för att sedan falla till marken. Där bildar de en spegel, som speglar min sorg, som speglar min själ...
... som speglar mig själv.
Jag önskar att tårarna för evigt kunde bilda vågor på spegeln, så att endast en konstrast av mitt suddiga Jag skulle synas.
Då skulle jag slippa se mig själv, min sorg och min söndertrasade själ.

Jag befinner mig i djupet av min svarta tjärn.
Jag har med mig den överallt, min mörka pöl.

Jag stirrade på honom, smekte hans drag med blicken, lät den vandra nedför ena sidan av ansiktet, längs vänstra armen och höften för att sedan följa konturen av benet ända ner till marken.
Jag smakade på hans namn, formade varje bokstav med tungan.
Mitt hjärta bultade. Jag ville dö. Jag ville leva för evigt.
Jag ville gråta.
Ljus flödade in över min mörka pöl.

”Det var ett sömnigt hav vi färdades på.”

...

En väv av känslor och intriger för berättelsen vidare.

Jag betraktas ännu efter många år som en främmande fågel bland mina vänner och bekanta.
Mina timslånga promenader runt den förtrollande sjön engagerar dom fortfarande lika starkt som förut.

”Du är en främling mitt bland oss, vet du vet?” Hans röst var klanglös och död.
Så tom att det gjorde ont i mig, men jag var tvungen att svara...
”Åtrå mig, släpp inte bara till. Se till att du har egna drömmar. Älskar mig som den jag är, inte som den du tror att du kan förvandla mig till”. Min röst kändes tunn, så jag gjorde ett sista försök...
\"Försök inte att leta efter mig, du finner mig ändå aldrig\".

Men alla är vi väl främlingar inifrån...
... eller?