när höstmörkret dig tynger

du önskar du var yngre

men sanningen säger annat

det är ju rent förbannat

vad åren runnit förbi

man kan ju få mani

allt man inte hunnit

tiden bara försvunnit

någonstans där framme

är man inte densamme

utan ett hjälplöst vrak

drunknande i en vak

livet är en kamp

det hänger på en tamp

man kämpar in i det sista

men hamnar ändå i en kista

av människan är inte mycket kvar

benen, skinnet och alldeles bar