Plötsligt kommer jag ihåg
den gången i småskolan
när vi skulle göra fint i
våra skolbänkar och jag la alla stora
böcker underst i min bänk,
till exempel den man skrev bokstäver i.
Jag tyckte det blev fint.
Fröken gick runt och inspekterade i allas bänkar.
Hon berömde ordningen i min bänk.
Alla klasskamrater fick komma och titta.

Jag stod där och skämdes inför mina kamrater.
Jag stod där och såg att de var avundsjuka på att jag fick mest beröm.
Jag ville säga: Äh, det var väl inget, ni har också fint i era bänkar.
Men jag ville inte göra min kära fröken ledsen, hon som såg mig.
På rasten såg inte barnen mig