Striden inom mig skjuter pilar åt alla håll,
jag kan inte styra mina ord eller handlingar..
Allt jag har levt för och haft som mål,
tycks vara långt borta i horisonten.
För långt för att ens kunna ana att jag når dit.
Min själ sörjer det och gläds åt den gången jag når det.
När jag sluter mina ögon och tänker kan jag se mitt mål,
rött och grått omslutet med varandra,
slingrande ormar som bildar en lätt dimma.
Eller är det glaset jag tittar i ...
när jag häller saft i vattnet och rör om med skeden?