Det är försommar nu. Försommargrönt, och det susar stilla i björkarna utanför mitt fönster.

Jag önskar att jag fortfarande kunde njuta av skönheten på ett barns vis. Endast känna, hänföras och ta det till mitt hjärta.

Den tiden är sedan länge förbi. Nu ser jag endast saker jag måste förstå och förklara.
Beskriva och bevara.

Jag ser min egen otillräcklighet i varje nyutslaget blad, i varje blomma.

Hör min egen rädsla i en ensam fågels kvällsmelodi.