Jag visste så mycket om henne långt innan vi öppnade våra hjärtan för varandra. Jag visste att hon hade haft en hund som liten, att hon var rädd för mörkret, vilka hennes älsklingsböcker var och att hon saknade sin mamma. Jag visste också att hon hade ett djupt ärr på ena knäet, att hennes hår skiftade i röd-brun-guld och att det tunna lager hud som klädde hennes axlar blev fräknigt på sommaren. Mitt minne fungerade alldeles särskilt när det gällde henne, och gör så än idag. Allt hon sade kan jag minnas ord för ord, likaså melodin i hennes röst och dess växlingar i styrka och ton. Allt jag såg, när jag såg på henne, stannade hos mig.

Hjärnan måste vara en mycket dammig plats. Den är begränsad, uppfylld, och inte alls att lita på. Här lever ångest och lycka sida vid sida, tillsammans med oregelbundna verb och drömmar. Vad som göms här försvinner, tappas, glöms bort, för att senare dyka upp missfärjat och slitet av tiden som gått. Dammigt av tiden som gått. Skulle jag lämnat henne där, så som man förvarar ömtåliga saker i askar, undanstuvad? Nej. Du ska veta att allt som lämnat hennes mun och nått mina öron har stannat där, ekandes i min hörselgång, så att jag närhelst jag önskar återuppliva hennes ord kan höra dem. Sluter jag ögonen kan jag betrakta henne som vore hon intill mig, för minnet av henne är där. Levande, inte förvarat. Klart, inte betraktat som genom en dammig lins.