Vilans mjuka händer
vaggar mig gråtmild
Sömnen tar vid
och kastar mig in
i drömmens fruktade land

Med ett fast grepp
om din skuldra
och ansiktet nedborrat
i din nacke
för du mig bort
Och utan att tveka
litar jag på att du
är tryggheten

Närhetens imma
mot fönsterblänket
sveps bort av kylan
som tränger in
i var vrå
Du skyddar mig
med varje bloddroppe
Botar det onda
inom mig

Kanske
begär du alltför lite
av mig