Det är som att jag måste vara en miserabel själ. Som att jag inte trivs med lycka. Vad är det här? Det är ju det här jag velat så länge. Och nu är det som att jag stöter bort. Skapar drama utan mening. Jag behöver bli nedtagen på jorden. Jag vet inte vart jag strävar. Eller vart jag svävar.

Jag önskar att någon förstod.
Att jag förstod.

Som att jag hela tiden ska visa att jag är stark. Att jag kan klara mej själv. Vad är det jag vill bevisa? För vem?

Att jag ska vara så jävla självständig.
För just dom där som övervann mej.
Bröt ner mej.
Förstörde mej.
Slet sönder.

Men jag är ju över det. Ihoppusslad för längesen.

Så förstå mej. Snälla, rara du, förstå mej.

För jag förstår inte mej.