Redan medlem?
Logga in
Jean-Raoul de Marcenac
73 år från Stockholm
Dagbok
Dagbok - Augusti 2008
Med bidrag från Malin
Söndag den 24 Augusti 2008 Endast i den mörksvarta natten får stjärnorna liv!Eviga himmelska vestaler Som vita liljor beskådar vårt kaotiska öde Inser vi deras tysta bevittnande Har dess bleka kyskhet funnit syfte Därifrån kan hjärtat sjunga klart Utan minnets fastklibbade tjära Och rädslans kättingar Djupt in i jordens heta magma Pulserar det vi redan vet men gjort allt för att glömma En kyss och jag känner havet En kram och jag känner jordens tyngd i universums familj Ett andetag och jag känner vinden under mina vingar Förenas under vulkanens mitt Sanningens stund är här för att tvätta blodet Från de händer som aldrig borde ha slagit Och istället smeka sitt barns huvud I en trygg symfoni. 2007-12-24 Jean-Raoul Versus personnummret Söndag den 24 Augusti 2008 Om namnet och integritetDet finns hos den civiliserade individen, oberoende av vilken ställning som ödet lät honom födas till, en värdefull egendom som endast tillhör denne och som inget eller ingen kan ersätta. Denna okränkbara egendom måste hållas helig och bevaras genom hederliga gärningar eller exemplariska och generösa uppoffringar. Det är för den som krigaren brinner när denne höjer modet över kallsinnigheten till hjältebragd. Den egendom som tiden inte kan preskribera och för vilken varje individ bör visa sig mån om, i förhållanden och i proportioner till de fördelar som han eller hans like har eller erhållit, denna oskiljbara förmögenhet som värderas högst och bäst i hårdaste tider är skuggan av hans dygdighet. Det är måttet för hans heder och den självaktning som han njuter av i världen. Den engendom är hans namn. Söndag den 24 Augusti 2008 Mercurio!Må mitt hjärta blivit sten Mina drömmar flyger än. Ett överflöd av styrka Söker mål att dyrka. Från mig stal de Tanken. De som vill äga anden Är själsrikets förrädare Och Ödets skändare. Där Ödet finns leds av drömmare. Stigen smids av fantasins hammare Och dörren där den sluter Är Tankens sköldar. Jean-Raoul 07 2007 Söndag den 24 Augusti 2008 Galen riddareHelga ensamhet. Aldrig har Du svikit mig… - och mången sökarsjäl Din kyla har prövat, (med allt den förut skrivna strofens dubbelhet.) Ensamhet Du är världens; långsammaste kvarn. Du har malt med övergivets slutna cell… - med jättesavannernas evighetsrondell… - med snöstormvidder gjorde Du mig till ett skarn… - Lät orkanvältrande vattenberg visa det Som man reduceras till, som ett ting, i sig… - När man fängsel, svält och stridsfält genomströvat… Ensamhet, i gladiatorns blick, lästes lätt, När klingornas hesa metallsuck vaknade Och vapnens blodskåror vaknade, kind mot kind, Innan långsam vals spratt’ upp i blixtbitska hugg Mot parader som skändar eggar, kugg vid hugg,.. och kämparna byta roll ~ Från slagbjörn, till hind… Trötthet tog handloven.~ Knänas spänst slaknade… Ah, ~ Nog får man lära, besk, sin fåfänglighet När tuppars stolthet flaxat vilse i världen. Man fått gälda som man i hets, förövat Men ensamhet är högste domaren därvid Och Du får böta för varje lättja och strid. Ingen äran valv väntar, då, blomsterlivat… Nej! Påmind blir man om fåfänga och flärden… och summan blir; - en patetisk kalamitet som fortfarande ” skräpar ner promenaden”. Vår skogar blir sommargröna. Sövt står bladen, i vinterkyla, ned. – Men stränga tankars frost i Ensamhetsnämndens kansli, tärs ej av rost och fornminnes mögel. Nej! Där manglas man flat, men blir mer vuxen, Du ärelystne kamrat ! Tack, Du höstens nariga vind! JR Franska glosor Söndag den 24 Augusti 2008 Fugace MélusineMélusine s’est cachée comme pour fuire un éclair Qu’elle croyait lancé par quelque Jupiter La lumière fait peur surtout dans les eaux troubles Ou l’absence du feu devient douleur double Mon coeur est triste, hélas! et j'ai bu tous les livres. Pour noyer mon âme et ses mornes pensées Fuir! Là bas fuir! Je sens que des oiseaux sont ivres Sur les grands océans leures ailes vont dancer Être parmi l'écume inconnue et les cieux! Rien, ni les vieux jardins reflétés par tes yeux Ne retiendra ce coeur qui dans la mer se trempe O nuits! ni la clarté déserte de la lampe Sur le vide papier que la blancheur défend Et ni la jeune femme alaitant son enfant. Ni celle pour laquelle j’allais damner mes jours En volant à la mort mes derniers mots d’amour Jamais mes mains, mes bras, mon corps Qui inutiles et vains te recherchent encore Ne sauront oublier n’avoir sut protèger Celle qui par les hommes fut durement négligée Je partirais! Goelette balançant sa mâture, Lèverais l'ancre pour l’exotique nature! Un ennui, désolé par les cruels espoirs, Croire encore à l'adieu suprême des mouchoirs! Et, peut-être, mes mâts, invitant les orages Sont-ils de ceux qu'un vent penche sur les naufrages Perdus, sans mâts, sans glas, ni fertiles îlots... Mais, ô mon coeur, entends le chant des matelots Couvrire celui suave de folle Mélusine Retenue dans ces eaux troubles et trop voisines Oh, mon coeur, laisses toi déchirer et oublies ce parfum Si schyzophrène en soi qui coule sur ta fin. JR 17 Juin 2006 Till dåliga föräldrar Söndag den 24 Augusti 2008 Mother (Father)If what's brief is as woman's love And if its not only simple country matter, Too with all my hart; who’s at last Much content me to be so inclined, I wished time would be from to day enough, To mirror their fair faces indefinitely. But, nay! As much that I am not guilty of my own death I have never shorted the pleasures I shared trough love and the seeds of life. But what ever I do to calm despair and rage Always come some other to give it start again. So; I weep. When again these tears are gone A fair woman face is washed of my soul, Leaving me a speech of fire that fain do blaze. So, now I fear more than any villainy That hideous grim appears behind a fair forehead As bitter poison mixed to some mothers breast. And because their name is still the one of God I can't hate it; but what they do. Now ! Deserve, Madame, A rhapsody of words made for heaven's face to glow. When every god had witness and set his seal To give you and the world assurance of man, Who’s in life travel by your side and stayed. Look you now what follows who you betrayed And what make you step from the father of your child to this: Satisfaction of luxury trough shame. Oh! You did, Madame, Let youth virtue be wax and melt by your own hell. Jean-Raoul de Marcenac 2001-11-22 |
2008augusti (6) |