Med bidrag från Malin

Söndag den 24 Augusti 2008

Endast i den mörksvarta natten får stjärnorna liv!

Eviga himmelska vestaler
Som vita liljor beskådar vårt kaotiska öde
Inser vi deras tysta bevittnande
Har dess bleka kyskhet funnit syfte
Därifrån kan hjärtat sjunga klart
Utan minnets fastklibbade tjära
Och rädslans kättingar
Djupt in i jordens heta magma
Pulserar det vi redan vet men gjort allt för att glömma
En kyss och jag känner havet
En kram och jag känner jordens tyngd i universums familj
Ett andetag och jag känner vinden under mina vingar
Förenas under vulkanens mitt
Sanningens stund är här för att tvätta blodet
Från de händer som aldrig borde ha slagit
Och istället smeka sitt barns huvud
I en trygg symfoni.

2007-12-24
Jean-Raoul





Versus personnummret

Söndag den 24 Augusti 2008

Om namnet och integritet

Det finns hos den civiliserade individen, oberoende av vilken ställning som ödet lät honom födas till, en värdefull egendom som endast tillhör denne och som inget eller ingen kan ersätta.

Denna okränkbara egendom måste hållas helig och bevaras genom hederliga gärningar eller exemplariska och generösa uppoffringar. Det är för den som krigaren brinner när denne höjer modet över kallsinnigheten till hjältebragd. Den egendom som tiden inte kan preskribera och för vilken varje individ bör visa sig mån om, i förhållanden och i proportioner till de fördelar som han eller hans like har eller erhållit, denna oskiljbara förmögenhet som värderas högst och bäst i hårdaste tider är skuggan av hans dygdighet.

Det är måttet för hans heder och den självaktning som han njuter av i världen.

Den engendom är hans namn.





Söndag den 24 Augusti 2008

Mercurio!

Må mitt hjärta blivit sten
Mina drömmar flyger än.
Ett överflöd av styrka
Söker mål att dyrka.

Från mig stal de Tanken.
De som vill äga anden
Är själsrikets förrädare
Och Ödets skändare.

Där Ödet finns leds av drömmare.
Stigen smids av fantasins hammare
Och dörren där den sluter
Är Tankens sköldar.


Jean-Raoul 07 2007





Söndag den 24 Augusti 2008

Galen riddare

Helga ensamhet.

Aldrig har Du svikit mig…
- och mången sökarsjäl Din kyla har prövat,
(med allt den förut skrivna strofens dubbelhet.)

Ensamhet Du är världens; långsammaste kvarn.
Du har malt med övergivets slutna cell…
- med jättesavannernas evighetsrondell…
- med snöstormvidder gjorde Du mig till ett skarn…
- Lät orkanvältrande vattenberg visa det
Som man reduceras till, som ett ting, i sig…
- När man fängsel, svält och stridsfält genomströvat…
Ensamhet, i gladiatorns blick, lästes lätt,
När klingornas hesa metallsuck vaknade
Och vapnens blodskåror vaknade, kind mot kind,
Innan långsam vals spratt’ upp i blixtbitska hugg
Mot parader som skändar eggar, kugg vid hugg,..
och kämparna byta roll ~ Från slagbjörn, till hind…
Trötthet tog handloven.~ Knänas spänst slaknade…
Ah, ~ Nog får man lära, besk, sin fåfänglighet
När tuppars stolthet flaxat vilse i världen.
Man fått gälda som man i hets, förövat
Men ensamhet är högste domaren därvid
Och Du får böta för varje lättja och strid.
Ingen äran valv väntar, då, blomsterlivat…
Nej!
Påmind blir man om fåfänga och flärden…
och summan blir; - en patetisk kalamitet
som fortfarande ” skräpar ner promenaden”.

Vår skogar blir sommargröna. Sövt står bladen,
i vinterkyla, ned. – Men stränga tankars frost
i Ensamhetsnämndens kansli, tärs ej av rost
och fornminnes mögel.
Nej!
Där manglas man flat,
men blir mer vuxen, Du ärelystne kamrat !
Tack, Du höstens nariga vind!

JR





Franska glosor

Söndag den 24 Augusti 2008

Fugace Mélusine

Mélusine s’est cachée comme pour fuire un éclair
Qu’elle croyait lancé par quelque Jupiter
La lumière fait peur surtout dans les eaux troubles
Ou l’absence du feu devient douleur double
Mon coeur est triste, hélas! et j'ai bu tous les livres.
Pour noyer mon âme et ses mornes pensées
Fuir! Là bas fuir! Je sens que des oiseaux sont ivres
Sur les grands océans leures ailes vont dancer
Être parmi l'écume inconnue et les cieux!
Rien, ni les vieux jardins reflétés par tes yeux
Ne retiendra ce coeur qui dans la mer se trempe
O nuits! ni la clarté déserte de la lampe
Sur le vide papier que la blancheur défend
Et ni la jeune femme alaitant son enfant.
Ni celle pour laquelle j’allais damner mes jours
En volant à la mort mes derniers mots d’amour
Jamais mes mains, mes bras, mon corps
Qui inutiles et vains te recherchent encore
Ne sauront oublier n’avoir sut protèger
Celle qui par les hommes fut durement négligée
Je partirais! Goelette balançant sa mâture,
Lèverais l'ancre pour l’exotique nature!
Un ennui, désolé par les cruels espoirs,
Croire encore à l'adieu suprême des mouchoirs!
Et, peut-être, mes mâts, invitant les orages
Sont-ils de ceux qu'un vent penche sur les naufrages
Perdus, sans mâts, sans glas, ni fertiles îlots...
Mais, ô mon coeur, entends le chant des matelots
Couvrire celui suave de folle Mélusine
Retenue dans ces eaux troubles et trop voisines
Oh, mon coeur, laisses toi déchirer et oublies ce parfum
Si schyzophrène en soi qui coule sur ta fin.




JR
17 Juin 2006





Till dåliga föräldrar

Söndag den 24 Augusti 2008

Mother (Father)

If what's brief is as woman's love
And if its not only simple country matter,
Too with all my hart; who’s at last
Much content me to be so inclined,
I wished time would be from to day enough,
To mirror their fair faces indefinitely.
But, nay!

As much that I am not guilty of my own death
I have never shorted the pleasures
I shared trough love and the seeds of life.
But what ever I do to calm despair and rage
Always come some other to give it start again.
So; I weep.

When again these tears are gone
A fair woman face is washed of my soul,
Leaving me a speech of fire that fain do blaze.
So, now I fear more than any villainy
That hideous grim appears behind a fair forehead
As bitter poison mixed to some mothers breast.
And because their name is still the one of God
I can't hate it; but what they do.
Now !

Deserve, Madame,
A rhapsody of words made for heaven's face to glow.
When every god had witness and set his seal
To give you and the world assurance of man,
Who’s in life travel by your side and stayed.
Look you now what follows who you betrayed
And what make you step from the father of your child to this:
Satisfaction of luxury trough shame.

Oh! You did, Madame,
Let youth virtue be wax and melt by your own hell.

Jean-Raoul de Marcenac
2001-11-22