Millis,,Camilla Petersson

45 år

från Norrköping

Dagbok

Dagbok - Mars 2009

« Tillbaka till dagböcker

Fredag den 6 Mars 2009

STARK

Vad betyder begreppet att vara stark igentligen.
Vad är det som skiljer att vara stark i från att vara svag?
Jag känner mig oftast inte stark, men igentligen är jag jävligt stark!
Det blir mer och mer uppenbart!
Mina vänner som känner mig utan och innan, säger att jag är stark!
Idag kände jag också att jag faktiskt är stark!
Jag pallar trycket trots alla motgångar, sorger, ondska och svek.

Det värsta jag vet är egoistiska människor!
Jag bryr mig om alla dem som jag älskar och alltid får jag tillbaka kärlek och omtanke.
Men många har flytt fältet och många fortsätter att göra det.

Det värsta jag vet är att få skulden för senarion som jag innerst inne vet att jag inte har skapat.
Vad är ni rädda för, ni som öser över mig saker som ger mig så dåligt samvete?
Är det meningen att jag alltid ska behöva känna skuld, bara för att jag är så pass stark så att jag fixar det?
Varför ska det sparkas på någon som redan ligger?

Jag ställer mig upp och tar mig i kragen och tillåter mig inte att slås ner av än det må vara för helvete som drabbar mig.
Ska jag behöva tycka synd om hela världen innan ni är nöjda?
Ska jag behöva ge så mycket av mig själv tills jag själv inte existerar längre.

Här om dagen var jag på akuten för att jag hade såna fruktansvärda bröstsmärtor.
När jag väl, efter en hel dags smärta och svårigheter att andas, ringde till sjukvårds rådgivningen, vart allt panik artat.
Symtomen jag beskrev och med tanke på mina två strokar jag haft tydde på en hjärtinfarkt.
Det skickades en rapport om att jag var på antågande till akuten och jag råddes att ringa ambulans.
- Så dramatiska behöver vi inte vara svarade jag kvinnan jag talade med.
Min kille kommer snart och han kan skjutsa upp mig.

Väl uppe på akuten togs EKG och blodprover.
Sen en timmes väntan....
Jag var skräckslagen, men visade det inte, utan skickade iväg min kille att åka och handla istället, eftersom vi behövde fylla på skåpen.

När jag kallades in till rummet igen var jag panikslagen.
Läkaren ställde massa frågor och lyssnade på hjärtat och klämde och kände på min mage och bröstkorg.
Varken EKG eller proverna hade visat på någon hjärtinfarkt, förklarade hon.
Jag bröt ihop av lättnad och kunde inte hålla tillbaka tårarna.
Hon undrade om jag tränat mycket.
- Nej, sa jag.
- Har du gjort nån speciell fysisk ansträngning? frågade hon.
-Nej, svarade jag.
- Vad är det som har hänt? frågade hon då.
Jag berättade allt som hänt från den 20 oktober, då helvetet i mitt liv började.
Jag berättade kortfattat om min kamp mot sjukdomen som drabbat mig, dödsfallen i familjen, konflikter som utspelat sig med människor som stått mig nära och så vidare.

Då förklarade läkaren att jag fått en inflammation i min bröstmuskel.
Tydligen kan det bli så när man hela tiden går och spänner sig med gråten i halsen och bara trycker ner och trycker ner.
Att jag gjort så mot mig själv istället för att visa min sorg och min ångest och släpt ut tårarna, så har jag orsakat mig själv och min kropp en kraftig inflammation i bröstet.
Jag trodde att begreppet att få som en knut i bröstet bara var nått man sa, men tydligen inte....
Hon kunde inte ge mig behandling med inflammations hämande medicin pga att jag äter blodförtunnande medicin.
Så detta är tvunget att läka ut av sig självt.
Det jag kan göra är att äta smärtstillande och försöka vila och ta det väldigt lugnt med fysiska saker.
Smärtan klarar jag.
Jag är väldigt smärt tålig, men att inte kunna andas ordentligt pga trycket i bröstet är jobbigt.
Jag blir typ andfådd för ingenting.

Vad är då kontentan av detta?
Är det bra att vara så förbannat stark och tänka på alla andra före sig själv hela tiden?
Att som jag gör gå och trycka ner det jag dagligen går och lider av i mitt bröst så att det blir skadat innifrån?
Min högsta önskan just nu är att själv få lite tillbaka och få tillfälle att slippa trycka ner allt och bara få vara den svage.
Inte behöva vara så förbannat stark för alla andra som har det så dåligt och mår så dåligt.
Min önskan består också av att få bli lämnad ifred av människor som bara vill mig illa!!!
Att slippa bli belastad med massa skit som ger mig skuld och sorg och tårar.
Låt mig få läka för fan!!!
Visa respekt och sluta vara så förbannat egoistiska!
Sluta sparka på en som redan ligger!

Ett litet tillägg: Tack Jessica för ditt enorma stöd i min tillvaro och för att du hjälpte mig att bädda rent i sängen idag! Utan din hjälp hade jag suttit här och flåsat som en pensionär och smärtan i bröstet hade blivit värre för en stund.
Du tyckte jag var en idiot som hade dammsugit och torkat golven i hela lägenheten på morgonen...
Ja, jag må vara en idiot, men en envis idiot sånt fall : )
Min dotter skulle ju komma hem och då vill jag åtminstone att golven ska va rena.
Älskar dig gumman för att du alltid finns där för mig både i sorg och glädje!!!
Jag uppskattar att jag inte alltid måste vara den starka utan även har tillåtelse att få vara den svage ibland också!

2009

mars (1)
januari (2)