Med dig är jag fullkomlig

Med dig är jag fullkomligt mig själv

Jag ger dig mitt hjärta, mitt liv, min själ

För så mycket betyder du för mig

Jag älskar dig gränslöst Och utan dig är jag trasig

Min kärlek till dig Genom allt och Mot allt.....  

Detta är mitt sätt att uttrycka mig om hur jag känner när jag verkligen är förälskad i någon.     Jag bär med mig genom livet minnen. Jag har minnen av äkta, riktig, sprakande kärlek. Dem minnena har jag lindat in i bomull för att skydda dem, så att dem inte ska gå sönder. Och jag tar fram dem ibland och upplever minnena igen. Oftast involverar dem människor som sårat mig och gjort mig illa. Men som ändå gett mig vackra minnen, när vi tillsammans var vackra. Att sen ett genemsamt liv blev fult pga fula ord och känslor och ondska är en annan sak. Torkade rosor som givits av kärlek på en vacker dag har trasats sönder på en annan dag. Andra materialistiska saker som givits och tagits emot på vackra dagar är borta.... Men dem vackra minnena  av den där vackra kärleken finns kvar. Dem är inte sönder rivna eller borta. Har ofta trott att jag kunnat radera bort även dem minnena men dem är här inuti mig någonstans. Plötsligt kommer dem fram och ger mina läppar en anledning att le eller ofta mina ögon tårar.  

Sist det kom fram ett minne var en morgon på väg till en efterfest. Hyreshuset som vi skulle till hade jag redan varit i. Många år tidigare. Där hade jag blivit bjuden på en sagolik frukost och blivit uppbjuden till att dansa nära nära, till musik med Bob marley på vinyl skiva,,, det är ett speciellt ljud när det rasslar. Och vi dansade nära nära. Jag minns att jag kände lycka sprida sig genom hela min kropp. Jag lutade mig bakåt och tittade upp på dig och bara skrattade. Lyckans klingande skratt. Vi bara stod där mitt på golvet och tittade på varandra och bara skrattade. När jag kom hem från efterfesten som väckt dessa minnen till liv. Mådde jag inte bra. Jag satte mig på köksgolvet och skrek av gråt. Det gjorde så ont! Minnena gjorde inte ont, men tankarna och känslorna på att det gick så fel. Hur kunde något som var så vackert bli så fult? Men det är vackra minnen jag bär med mig från den tiden. Och jag är så glad för att jag kommer kunna berätta för min dotter hur lycklig jag var på den tiden när jag träffade hennes pappa. Hur vackra och felfria vi var och om vår kärlek som skapade henne.  

Jag har andra vackra minnen också om kärlek. Dem handlar om en annan man. En man som för mig idag är djävulen själv. Men vackra minnen finns alla fall från tiden då hornen och svansen inte vuxit ut på honom än. Då var han en vacker människa för mig. Jag var helt förtollad av honom och så förälskad. Jag har ett starkt minne när han en gång grät. Och jag höll honom, ståendes på golvet. För hade jag inte hållt honom hade han ramlat. Jag har aldrig sett, känt eller hört någon gråta så som han gjorde då. Det var som om det var gråt för en hel livstid som bara kom ut, där i det halvmörka rummet den kvällen. Han var en stark man,men han kändes så svag i mina armar och jag höll honom. Aldrig att jag skulle släppa. Sen när gråten hade börjat ebba ut. Efter en evighet. Bäddade jag ner oss i sängen och gjorde som jag alltid gjorde när världen var ful och otäck. Drog täcket över våra huvuden och lät oss vara skyddade. Lät oss vara trygga i varandras andetag. Här var vår värld. Här fanns bara vi och inget utanför existerade. Det är skönt att bara gömma sig ett tag och bara få vara ett vackert vi. Som två små rädda barn gömde vi oss under täcket. Och försvann från allt det onda och fula utanför och bara låg där och höll om varandra. Gav varandra ro och kände vår kärlek i våra hjärtans slag.