DarkSideMoon

42 år

Dagbok

Dagbok - Januari 2008

« Tillbaka till dagböcker

Ett nytt år, med nya hopp. Jag måste bara tänka tillbaka lite. 2007 har varit ett av dom värsta åren i mitt liv. Dels så blev min panikångest värre, mamma och pappa skiljdes och det värsta av allt, M dog.

Onsdag den 2 Januari 2008

Ingen död under det nya året, tack!

Jag går in för ett nyktert 2008. Idag har jag varit nykter i 464 dagar. Vissa dagar är svårare än andra. Men det går faktiskt lättare nu. Förra våren tänkte jag mycket på att gå ut och ta mej en fylla, mest för att få träffa M, jag sa upp kontakten med honom och alla andra vänner i december 2006. Jag var tvungen. Annars skulle jag inte orkat hålla mej nykter. Jag saknar mina vänner mycket! Jag ser bara en av dom ibland. Han är inte frisk. Jag hoppas han snart inser att han måste göra ett stort val för att överleva. Jag orkar inte mer sorg i mitt liv. Han MÅSTE överleva.

I somras så försvann min bästa vän från mitt liv förra året. Den 12:e juni 2007 är en av som värsta dagar jag varit med om i mitt vuxna liv. När Siggan ringde och så försiktigt skulle berätta att han somnat för alltid. Fast jag visste det redan när hon ringde. När jag vaknade på morgonen hade en vän skickat ett meddelande. Seriöst, ett meddelande! Om det varit nån annan som hade skickat meddelandet så hade jag trott att dom drev med mej, men hon skulle aldrig göra så. Jag önskar bara att hon hade varit lite mer tankfull. Det första jag läste på morgonen var: \"M är död, hans mamma hitta han i morse.\" Det meddelandet kommer jag aldrig glömma. Jag raderade det direkt från mobilen. Kanske trodde jag att det inte skulle va sant om jag gjorde det? Man gör konstiga saker när man får känsliga nyheter.

Nu är det snart sju månader sen han gick bort. Och det gör fortfarande lika jävla ont. Jag får fortfarande hysteriska gråtattacker. Dom kommer inte lika ofta nu. Men när tankarna snuddar vid att jag aldrig mer kommer höra honom skratta. Att jag aldrig mer kommer bli väckt på morgonen för att han bara vill prata. Då gör det ont. Då gör det riktigt ont.
Jag återkommer alltid till samma tankar: \"Jag skulle inte sagt upp kontakten med honom!\" Jag vet inte hur ofta jag tänker det. Om jag inte sagt upp kontakten med honom hade jag kunnat umgåtts med honom det sista halvåret i hans liv. Men det är då jag måste tänka på mej själv. Om jag hade fortsatt umgås med honom och mina andra vänner, hade jag då varit nykter i 464 dagar idag? Jag kommer aldrig få svar på den frågan. Och jag kan inte vrida tillbaka tiden. Och jag måste försöka sätta mej själv först i mitt liv.
Jag är nu 25 år. Jag har aldrig tidigare tänkt på mej själv som den viktigaste personen i mitt liv. Men det är jag ju! Vad vore mitt liv utan mej? Ingenting. Och jag har lärt mej nu att det är inte egoistiskt att tänka på sej själv. Men ibland känns det som om det är det. Jag hjälper inte min kompis som så desperat behöver hjälp nu. Jag orkar inte hjälpa honom nu. Jag vill inte se baksidan av det liv jag lämnade. Jag har varit där. Det är ingen rolig plats. Jag kan inte hjälpa honom innan han vill hjälpa sej själv.

När M dog bestämde jag mej för att jag aldrig mer vill dricka en droppe. Men jag kan inte veta idag om jag är nykter i morgon. En dag i taget! Jag ska inte dricka idag iaf. Mina tankar började även vandra vidare på hur jag skulle kunna hjälpa andra. För jag kan inte låta bli att hjälpa alla runtomkring mej. Jag måste bara lära mej att ta hand om mej själv samtidigt. Men iaf, jag tror jag kommer utbilda mej till drogterapeut. Men jag kommer inte göra det på några år. Först måste jag lämna det livet bakom mej helt.

Mina föräldrar skiljdes i början av 2007. Jag har alltid tänkt att det inte gör så mycket om föräldrarna går isär. Men det gör faktiskt ont. Även när man är vuxen så gör det ont att se sina föräldrar gå skiljda vägar.
Men min mor verkar mycket gladare nu. Och det gör mej glad. Jag tycker inte om hennes nya kille. Han har en konstig personlighet, den skär sej med min. Men då länge han gör mamma glad så accepterar jag honom.
Pappa är nu ensamstående. Han sitter mest framför datorn. Och tar sej en öl på kvällen. Jag tycker inte om att han dricker. Men så länge han kan kontrollera det och inte dricker för mycket så kan jag inte göra så mycket. Jag skulle inte kunna göra så mycket om han drack för mycket heller. Han är ju vuxen. Det enda jag skulle kunna göra i så fall är säga upp kontakten med honom. Men det vågar jag inte. För tänk om han också skulle ryckas bort från mitt liv.

En sak som oroar mej mycket just nu är att min ängel i livet S ska in på operation. Det är en ganska svår operation. Och som med alla ingrepp så finns det inga garantier. Hon måste göra den annars kommer hon bara bli sjukare. Jag vet inte om jag skulle orka med att förlora henne. Eller naturligtvis så skulle jag orka, människan är otrolig i sin vilja att överleva. Men det skulle göra ont. Jag tror inte på Gud. Jag kallar mej själv agnostiker, jag varken tror eller förnekar. Men om det nu skulle finnas en Gud så skulle h*n väl inte vara så ond att h*n lät mej förlora två av dom viktigaste personerna i mitt liv inom ett års tid. Skulle h*n?

2008

januari (1)