Planering in i minsta detalj. Flykten sker i skuggrik natt.
Vakterna sover. 03-04. Försprång innan jakten påbörjas är av nöden framtvingad. Rädslan är ständig tillsammans med beslutsamheten, målet är friheten. Öka levnadsutrymmet.
Planen: Föda, hygien, varma kläder för klimatförändringar, kontaktnät, backup plan, gömställe, transport, tidsschema.

Tiden är knapp, förseningar har uppstått, oförutsedda naturliga händelser, stressen ökar, skräcken.
Allt är packat, inneslutet, cellen lämnas, låset uppbrutet, de gråa cementväggarna leder mot den yttersta porten och friheten.
Den sista muren forceras i hastig puls.

Sen står vi där, hand i hand, Viljan & Friheten,
på månens baksida, en parkeringsplats för självutplånade själar, och ljuset från barndomens vindöga lyser svagt i det mörker som är världen.
Ett ljus som måste utplånas.
Friheten lämnas och viljan styr mot mörkrets ändhållplats, snabb, tyst, porten öppnas, snabbare, celldörren öppnas, tystare... det sista ljuset släcks ut, en vakt vaknar ur sin slummer...
nu är viljan stark, celldörren slår igen, hjärtat bultar, snabbast, benen rusar före kroppen, porten ut är redan här! Andas, andas, andas...
Friheten anropas.
"Löp likt vinden! Vänta inte på mig! Se inte bakåt! Spring!"

Vi springer likt avklippta marionettdockor, hand i hand, för livet.

Kastar oss handlöst runt hörn, utför långa stentrappor, flämtar andfått.
Stannar upp... och vakten är snart ikapp.

Hoppet lämnar oss och vi dör, hand i hand mot världen, för livet.

Nu är mörkret och mörkret är i mig.