E-rik08

34 år

från Stockholm

Dagbok

Dagbok - Oktober 2006

« Tillbaka till dagböcker

Torsdag den 12 Oktober 2006

Skilda Världar

Jag slår upp de tunga och gamla dörrarna till NK och möts omedelbart av den där söta vaniljdoften blandat med honung som kraftigt slår emot mig. Butiksbiträden klädda i kläder som visar på att de tillhör personalen men ändå ser lyxiga ut möter mig med leende blickar när jag vrider lite letande på huvudet.

Jag blickar längs de till synes oändliga gångarna fyllda med designade parfymflaskor, glänsande läppstift och skimrande accessoarer när jag skrider fram över det blänkande stenplattor som utgör golvet. Trots att det är en vanlig tisdag är NK fullt av skratt och formellt klädda kunder redo att stilla sina begär efter en ny garderob av det allra senaste och dyraste inom modevärlden.

Det är såhär den andra halvan av folket lever, en livsstil jag och många andra aldrig kommer att ha råd med. Allt som så kraftigt slår emot mig och jag fascinerat beundrar passerar dessa människor obemärkt förbi. I mina ögon speglas blänkande klockor i silver och ett hav av lena sidenslipsar med rosa-lila ränder, röda hjärtan och gråa virvlar som verkar sakna slut.

Ett manligt butiksbiträde betraktar mig från en hylla med linnekavajer från andra sidan butiken med en sned blick, det är tydligt att han undrar vad jag gör i en sådan här butik men jag bryr mig inte, jag vet att jag är något felplacerad men varför skulle jag ha mindre rätt att vistas på den här platsen? Jag avfyrar en ful grimas emot butiksbiträdet och lämnar butiken.

Jag följer det guppande och avslappnande ljudet av rulltrappor, inte det misshandlade och klagande oljud som kommer från de slitna rulltrappor man hittar vid pendeltågen utan det ljud som blänkande rena och skinande rulltrappor som lättsamt flyter på ger ifrån sig. Till och med en småsak som rulltrappor skiljer den här platsen från förorten, varför ska vi förortsbor vara dömda till skabbiga rulltrappor medan citymänniskorna får de här välskötta konstverken?

När jag har klivit av rulltrappssteget befinner jag mig på herrplanet. Jag spottar ut mitt före detta mintsmakande tuggummi i en guldfärgad papperskorg. Jag hör ljudet av mansröster blandat med den gamla klassikern ”Feeling good” av Michael Buble, jag mimar lite till refrängen samtidigt som jag börjar röra mig längs de öppna och luftiga ytorna som agerar gångar mellan butikerna.

Längs butikernas väggar är höga glaskupor fyllda med skimrande gröna kristaller, rosa liljor och frostigt gröna växter som snirklar sig ner över kupornas kanter placerade.
Det tio glaskuporna som utsmyckar den här delen av våningsplanet kostade förmodligen mer än alla prydnader i ett helt förortscentrum tillsammans.
Starka strålkastare skiner ner på mig från taket och skapar ett klart ljus och jag andas in dofter som bara nya kläder kan ge ifrån sig.

Skyltdockor klädda i kläder man inte kan slita blicken ifrån står innanför de tunna glasskärmar som gränsar av butikerna. Så fort jag sätter foten innanför en butiks avgränsning fylls jag av den där lyxiga och snobbiga känslan.

Till skillnad från det förortscentrum jag har tillgång till där alla kläder hänger hårt packade på plastiga klädhängare som utgör det mesta av affärens inredning ser den här butiken väldigt tom ut, här ser man exakt vad butiken har att erbjuda istället för att behöva gå och rota för att hitta det man är ute efter.

Här ligger de prydliga skjortorna minst lika prydligt hopvikta på trähyllor i mahogny och butiken känns otroligt luftig och öppen i jämförelse till förortscentrumets trånga och fullproppade affärer.

En snabb blick på mobilen visar att klockan börjar bli mycket och jag drar mig bort över planet mot det hålrum som skär nerifrån entrén och upp genom alla våningsplanen. Jag ställer mig längs det guldiga räcket och blickar upp mot taket. Jag följer en av de långa, kraftiga stenpelarna som börjar uppe i taket och följer längs våningsplanens sidor ända ner till entrén med blicken.

Flera våningar neråt ser jag glada människor som shoppar, äter en sen lunch eller bara socialiserar. Ljudet av alla människors samtal, skratt och skärande bestick når mina öron och jag står där och bara beskådar, beskådar människor.

Tjejer med Gucci väskor, killar med backslick frisyrer och plötsligt känner jag mig väldigt felplacerad. Jag, en 16 årig kille från förorten med kläder jag slitit för att ha råd med och en plånbok som saknar innehåll.

Jag inser plötsligt att jag under hela den tid jag spenderat på NK har stått på åskådarplats, jag och människorna jag så fascinerat beskådat lever i två helt skilda världar, men ändå ler jag. Jag är tacksam för att jag fått uppleva den här eftermiddagen av lyx även om de som tillhör andra världar tar den för givet.

2006

oktober (1)