Jull

33 år

från Sundsvall

Dagbok

Dagbok - Oktober 2008

« Tillbaka till dagböcker

Torsdag den 16 Oktober 2008

Torsdag, 16/10

Nätterna är värst. Jag skulle kunna slita ut mina luftrör och äta upp dom om det var möjligt. Paniken och frustrationen gör att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Jag klättar efter väggarna som något djävla djur i en bur. Jag vill bara skrika åt dig, det som jag vill att du ska höra. Jag vill vara så förbannat jobbig som jag vet att jag kan vara, som jag vet att jag behöver vara för att få det jag vill. Men jag vågar inte, för du är ju så laid back och svåråtkomlig. Och jag blir så svag och typiskt tjej-tjejig och vill inte skrämma bort dig. MEN VAD VILL JAG DÅ? Vill jag sitta här och oroa mig för att hela världen också får ta del av din kärlek? Ska jag göra paranoian till min närmsta bundsförvant, sitta här med andan i halsen och kräkskänslor från tårna och uppåt.

Jag vet vad som är felet på mig. Jag vet att jag fantiserar ihop historier om dig och om svek tills jag tror mig själv. Jag vet att jag bedrar mig själv med alla hjärnspöken, jag vet att jag föder missfoster som slukar all min tillit. Jag vill inte vara sånhär.

Söndag den 5 Oktober 2008

5 Oktober, 2008

Nu tänkte jag försöka summera dom senaste veckornas tankeliv;

Höstfukten har trängt sig in med besked, jag har stått handfallen och uppgiven, det spelar inte riktigt någon roll vad jag tänker eller gör. Jag kommer aldrig åt känslan. Jag är ständigt på min vakt, jag vet aldrig när det kokar över. När jag brinner upp och exploderar, när jag gör livet jobbigare för alla runt omkring mig, när jag skräms och viftar bort, fast jag egentligen bara vill vara nära. Jag hatar hur jag hatar, hur jag ser hennes ansikte framför mina ögon, ser hur hon ler och hur du ser henne. Avundsjukan, svartsjukan och allt jävla äckel blossar upp snabbare än jag hinner reagera, och så sitter jag där med huggtänder och klor, kastar förbannelse efter förbannelse på henne. Jag skäms över min otillräcklighet, över min brist på tillit och förtroende.

Jag kan ligga brevid dig i sängen och känna kärleken, jag kan känns mig som tusen jävla blommor och fjärilar. Samtidigt som jag kan ligga med anderäkten mot din rygg och känna hur din känslomässiga stelhet inte ger mig det jag behöver, din mur. Jag tror ingen kan ge mig det jag behöver, och jag vet att det är fel av mig att kräva det av dig. Men det är så jävla orättvist att jag inte kan funka som alla andra, varför var jag tvungen att få denna här psykiska "defekten". Jag vill kunna klara av att göra det som dom flesta andra gör dagligen. Jag vill kunna gå i skolan eller jobba, ha ett socialt liv utan att det ska innebära att jag på något sätt måste berusa mig innan. Jag vill kunna ta emot kärlek utan misstänksamhet, jag vill, jag vill.

2009

april (1)

2008

oktober (2)