Redan medlem?
Logga in
från Göteborg
Dagbok
Dagbok - Oktober 2009
|
Man ska inte behöva vara ensam i ett förhållande men det var jag.
Han sa sig förstå mig, ändå gav han mig inte det jag behövde för att orka kämpa vidare i det liv jag hade med honom. Oförmögen att känna och att kunna visa känslor, sa han. Inte fören jag
Torsdag den 15 Oktober 2009 Ensam Blir Stark.Jag behöver inte längre vara ledsen eller osäkerpå grund av bristen, saknaden efter närhet och kärleksfull uppmärksamhet från en partner. Jag är en "fri" kvinna nu, så fri man nu kan känna sig när man, som jag, mest känner ensamhet i världen. Utanförskap. Lämnad på en enslig väg, utan att ha en aning om vart man ska, eller vart man är på väg någonstans, ämnad att vara någon annanstans. Jag drog mig ur ett uppenbarligen ohållbart förhållande, då jag inte kunde få det jag känslomessigt hungrade efter just då. Men är inte lite närhet, bättre än ingen alls? Är inte lite kärlek, bättre än ingen kärlek alls? Jag förstod fort att allt inte var ärligt, inte alla ord var sanning, ändå stannade jag kvar. Först när han ville ha mig tillbaka, när han insåg vilket misstag det var att släppa mig så, då bestättade han sanning för mig, att han under hela tiden haft känslor kvar för henne och att det var därför han inte viste vad han ville göra med mig. Ett lite annorlunda sätt att försöka vinna tillbaka mig på kanske... Men han hade inte behövt säga något, för jag viste ju redan men ändå stannade jag kvar, även om jag viste hela tiden att hans kärlek inte var fullt ut hos mig. Varför?... Jag vet inte, kanske jag var så osäker i mig själv, på mina känslor, kanske att jag inte insåg innan att jag är värd mer än så. Det kanske jag inte är... Men inte ska man väl behöva slåss om kärleken från den man faktiskt är tillsammans med, med en "före detta"? Han var ju min, i tanke, känsla, kropp och själ... eller? Jag är inne i en ganska tuff period i mitt liv, redan som det är, inte ska jag väl behöva slåss om kärleken om den inte är fullt besvarad ändå? Jag har annat att oroa mig för, mycket annat att tänka på, kanske det är bättre att vara ensam i alla fall. Jag har, sakta men säkert, insett att jag måste bli starkare i mig själv, om jag ska orka ta mig upp på fötter, ens någorlunda, igen. Jag har insett att man inte alltid kan luta sig mot de som säger sig ta emot en om man tappar greppet, för det har hänt allt för ofta att jag tillslut fallit ändå. Och jag har insett att ensamhet i hjärta och själ dessvärre verkar vara ett måste för mig. Åter igen har kärleken svikit mig... Eller är det jag som svikit den? |
2009oktober (1) |