Redan medlem?   Logga in

Nyheter    Läs Texter    Poesikalender    Sök    Hjälp Bli medlem nu!   

« Tillbaka till dagböcker

Sånt som gör mig inspirerad Torsdag den 11 Oktober 2012 Det bästa av Bruno K Öijer låt oss dela lika ni får allt ni måste längta efter jag får resten jag får det som räknas som ivrigt ställde fram sin mat och ville få mig att äta och dricka ville att jag skulle stanna kvar och bli en av dem man säger att jag vägrade lyssna att jag aldrig tog människor i hand och jag hungrar jag hungrar efter rättvisa efter värdighet och jag tyckte du stod försvunnen framför mig och jag hör dig andas jag hör dina steg ropa bakom mig när jag vänder mig om finns ingen där har man sett något måste man förstöra sin kropp & vi har sett allt jag har bortsett från det hopplösa i våra meddelanden genom hela min kropp strömmade känslan av att ingenting kommer att förändras och han hörde inte av sig inte ens i drömmarna hon har bara en önskan: att somna i ett bibliotek jag kanske älskar dig jag kom fram till mig jag lade armen om min rygg med en känsla av att vi väntat länge nog jag hade själv nyckeln till mysteriet samma tid, samma plats jag smeker ditt fönster du stänger mig & min sjukdom förlorar har ingen anledning att översätta dina memoarer jag tänker inte föredra dej framför någon annan dörren var stängd rullgardinen nerdragen och när du lyfte upp hennes hjärta när du höll det försiktigt och jag tog ett steg tillbaka jag vägde för och emot försökte tänka vinna tid hon sätter huvudet under vattenkranen & skriker att det inte existerar och hällde ut allt det här ljuset du lämnade efter dig runt omkring mig samlades skuggor som omfamnade mig jag bar en fågel vid mitt hår som flög undan varje gång någon kom för nära att peka ut den avlägsna platsen där mitt hjärta låg begravt och efteråt försökte jag komma ihåg vad som hänt ser ut som jag måste duka mörkret en gång till men lilith - underjordens brud ber mej ta på hennes säng hon ramar in mina fingeravtryck när jag har gått jag har sett dej förneka vår ensamhet kl. 7 på morgonen, du har inte hållt i dörrhandtagen till din släkthistoria glöm nu inte att kyssa de annorlunda välkomna, lägg inga pussel på din kropp jag kunde sett färgerna spela sett dom slingra sig samman till ett virrvarr av kulörta serpentiner jag ser den ljusa strimman av naken hud spader och hjärter dam hade mötts i mina händer och fräst åt varandra det är alltid kväll när jag vaknar och du står så nära intill att du nästan kan röra fattat tag i en tråd ur mitt bröst och löst upp mig som ett varmt nystan under lakanet ligger du i bakhåll för mig du skrattar i mina händer & ruinerar dig med sånger och hon andas ut hon är inte rädd längre du har spelat din rädsla perfekt som jag har saknat dig som jag har saknat dig jag måste hinna kasta ned mörkret i papperskorgarna och jag ser på dig att du suttit uppe igen och lyssnat efter tecken jag såg ingen himmel eller jord allt låg samlat i ett timglas där sanden och all tid rann ut när hon sjönk tillbaka drogs ner under ytan i en virvel av mörka trappor och jag visste vad jag var ute efter jag visste vad jag ville med mitt liv jag ber om sömn den här morgonen ber jag om sömn när det tidiga stadsljuset pressar sig in jag tänker inte i såna banor du har länge insett varför att tro på något är samma sak som att jaga bort det och skända det en gång till jag ser det så klart vi var många från början men inatt är vi två som leker och fast du låg stilla helt orörlig i sängen såg jag hur snabbt de reste och du reste ohyggligt långt bort även om du velat var det omöjligt långsamt men säkert drar jag en cirkel runt min kropp utanför den cirkeln är det förinta eller förintas och när dom gått lämnat mig i fred sprang ett leende kring mina läppar mina ögon lyste smidda i blått och silver skiftade dom i grönt jag hör hur skymningshanden trevar jag känner hur den hänger något om min hals som får din frånvaro att lysa till och skära in jag behövde dig jag ska förråda dej en gång till & låt ingen, ingen betala pengar för att få säga tre ord till dej. jag försökte låta bli att tänka världen låg ändå tyst och fulländad och den första snön hade kommit staden virvlade förbi men jag visste att det inte var sant när hon fäktade vid sidan av sitt ansikte grep maniskt med handen i luften och fångade sina tankar tvingade i sig allt som grått bröd livet dom höll upp framför mig hade ingen lyster kvar var bara en teckning som legat ute för länge i regn böckerna är nedkladdade med blod, men länderna är närmare än du tror & du har aldrig haft något att klä av dej. jag har skakat 10.000 toner ur dina underkläder & förlorar men det tjänar ingenting till och jag måste sluta gräva jag måste låta det förflutna vara i fred jag gick ut för att hämta allt det goda människorna skapat det tog ingen plats i mina händer du trodde jag var den förste men i varje fönster hänger en korsfäst människa som stenas av solen & välsignar allt som slocknar i natt hör du världsdelarna falla som en nål till golvet jag har räknat förlåtelser mellan dina adresser, jag har aldrig försökt att behålla dej så låt henne behålla solglasögonen på & rök framför allt mindre cigaretter, acceptera inga bindande bevis & jaga sönder norrskenet i ett gatlopp med nytvättat hår. nu hör han hela tiden ditt underbara skratt jag drömde om den ömhet jag var värd där låg du med fågelvingen hängande utanför jag kunde sett vad allt handlar om sett hur stolt du var det finns inget sjukt i dom signalerna inom mig som säger att du börjar och slutar här och att det inte finns något annat krig som angår mig jag minns du hade vita vingar baby, du är allt vad jag hatar i livet & nästa dag sprang livet sitt gatlopp runt omkring hennes handleder och bara du och jag vet att vi hade inget gemensamt ett frö av ingenting som satts i jord kommit upp och spritt sig Du kan tonsätta ditt sorgflor & dansa inuti en trasig radioapparat men vem ska bygga upp vad du inte rivit ned jag måste intala mig själv att det kommer en dag när jag inte längre lider av tomrummet efter oss smultron i min mun silverkulor i ditt hjärta slog sönder äventyret och dom gamla vackra husen från det ögonblicket började dagsljuset försvinna ur mitt liv och jag vände mig åt ett annat håll publiken var i alla fall röd till tårar & lovade varandra att gå direkt hem & slå sönder TV:apparaterna & göra sängarna åtminstonde lite mjukare & det finns ingenting som jag kan stjäla åt dig du har redan gett tillbaka allt du inte fått en efter en skär dom upp varandras blixtlås & träffas nakna i var sitt rum med ett skissblock där till & med de hängda bär bindlar för att skyddas mot utsikten jag förbannade livet jag visste att jag inte skulle komma tillbaka förrän allt var över jag kan vakna utom räckhåll varje morgon hör jag er strömma ut ur husen och samlas till muskler i en grov arm, som lyfter piskan jag lider varje gång jag vaknar & upptäcker att jag överlevt jag LIDER men du rörde inte en min jag låtsas inte höra dörrsignalen men jag vet det är för sent. & att ingenting hjälper Du kommer in. Alltid. klockan två på natten viskade någon att varje ansikte är en kopia av ett annat & du reste dig häftigt upp ur sängen för att undersöka blommorna på ditt bord några levde. jag behövde dig som man behöver luft för att andas och ännu en natts tankar det jag behöver det jag ständigt sökt efter går inte att hitta det är lönlöst stackars mörker vi lät dig gå runt och knacka dörr om natten är jag nästan frisk Det är lönlöst att be dig stanna det är sent vi kunde inte komma igenom de har byggt upp metertjocka murar och dagarna kom och gick framför dig du satt så nära intill att du kunde sträcka ut handen och röra vid dem vid sina tankar om sig själva som offer förlät dom dig aldrig att du satte ihop det här hjulet av allt dom hejdat förnedrat och stannat inom sig en kvinna som aldrig spärrats in kan heller inte bryta sig ut jag vet att du alltid finner eller låter bli medan dom övriga bara låter bli att finna och du såg hur långt som helst muren var borta jag har varit runt överallt där du bott för att plocka upp dina mardrömmar ur rännstenen. jag har kramat dom. det är bara ett nytt datum ingen kommer att tillåtas vara annorlunda hon liknar inte mig hon är förlorad på ett helt annat sätt men du får aldrig veta vem jag blir eller hur jag ska fullborda ditt misslyckande & det är många här som varnat mig Du åker inte tåg men det tog mej 3 dar & hon lämnade dig naturligtvis jag såg rakt igenom dig jag var för hjälplös och för förundrad av att se mörkret vika undan för oss du gav mig något jag ljuger inte om sånt utan dig, vad skulle jag gjort utan dig du är 2 steg före men det är svårt nu när alla letar efter dig Jag ropade ditt namn utanför dörren du skruvade upp musiken du ville ligga med oss alla tre helgerna trycker en tung hand mot din mun jag fick fick låna ditt rum, men dörren var uppbruten & jag ville inte möta någon jag hittade din teatermask på sängen hon vill du ska kyssa henne där du aldrig kysst en kvinna förut men du får skylla dig själv när dom gled undan och sprang bort lekte på andra platser långt från dig hon är fortfarande ensam nu paralyserad i det inre rummet och du lät henne vara du ropade inte viskade bara hennes namn om och om igen viskade du hennes namn du tänder fler ljusstakar lyssnar efter steg i trappan Säg ingenting. Allt kommer att användas emot dig. Du var oberörd Varför måste dom jaga oss jag söker dej, men du saknar mej låt oss utnyttja våra kroppar sin otryckta stadskartor och lovar att livet aldrig ska få glida ifrån dig. Tro du mig inte, så måste du gå. Tro du mig inte, så måste du gå. Det är för många som slår på min dörr & söker efter Den Skyldige du kan inte be henne att gå jag säger även sorgen har armar som omfamnar dig du kan inte läkas i en värld där du aldrig krossats för din skull ska vi säga att du ruskar himlen tills stjärnorna ramlar ner och slår gnistor vid dina skor Allt jag rör vid nu förvandlas till en gong gong du har alla tecken på liv men livet letar efter en bro att hoppa från alla ropar "kom in" du fortsätter nerför trapporna och världen var ett torn vindlande yrappsteg av dygn som blödde in i varandra mannen släpps in han har inga tändstickor du håller för våra ögon och ber oss gissa vem det är vi behöver ingenting vi behöver människor som inte ser betten på sina axlar innan jag träffade dig visste jag ingenting om sådana saker som ödmjukhet så fort de vill tala med dig låser de till dörrarna & knäpper upp dina byxor jag sprang tillbaka in det tog mig oräkneliga dygn att framställa lågan allt för många dygn för att jag ska dra tillbaka min hand ur den straffa inte dina skor be mig inte att leva nu letar jag efter ordet som kan förgöra hela världen så hårt låst var hennes kropp att den inte gav ifrån sig något ljus vi kommer inte kunna känna igen våra fiende vi kommer att ramla nedför stentrapporna du fryser inte längre du känner varken hunger eller törst du tycker om ditt liv jag måste plocka upp din adress ur en burk med sömntabletter hon skrattade och hoppade av lycka hennes skor small mot månstrimman nu väntar han på en människa som inte är rädd för att obducera honom ingen kommer fram. lösenordet är FÖRBJUDET ryggarna är nakna. men ingen skakar loss förlåtelserna jag drömde hur det förlorade ordet kom till mig hur det svävade inom mig och vällde fram som ett alfabet av tårar hon viskar till honom med ögon i rinnande blått och varje gång han sträcker ut sin hand efter henne svävar hon bort nu knarrar bara golven brevlådan hånler med sin mun av mässing det talar om för mig att jag är sist kvar och att det inte handlar om ensamhet eller om den brist på ensamhet som gradvis förstör mig och tar min makt han ligger vid min sida och svälter du ville vi skulle gå någonstans & fira att jag vunnit allt hos dig men du har inte ens vaknat när solen skär i hans kropp det är som med transibiriska järnvägen: det är omöjligt att komma ända fram. hörde du! DET ÄR OMÖJLIGT ATT KOMMA ÄNDA FRAM. och du viskar att jag inte har nån chans så håll om honom håll om honom med mjuka händer men du, det är hemskt jag vet inte hur vi kunde hamna här där en ängel aldrig satt sin fot onsdag. torsdag. fredag. det är allt som överlever. & allt som överlever knullar sönder mitt skelett. jag orkar inte ens smaka på blodfläckarna. vem ska torteras efter segern lukten från lägenheter fortfarande varma av rädsla att någon ska komma och stå still och andas kära vän, du är inte mindre slut än jag öppna inte när jag kommer jag vill att ni ska tala sanning vartenda trappsteg. jag ljuger inte. vartenda trappsteg här utanför är tapetserat med svart tyg & ändå fortsätter dom att hitta. till ytterdörren. hon som satte sol i dina ögon och stängde dörren försiktigt efter mig sa ingenting nästa dag visade ingenting höll allt för mig själv vi kan sova lugnt hela resan över atlanten & låtsas att vi störtar in i varandra kära vän hans blodådror är hennes stiletter min hud spricker sönder över rummet. om & om & om igen. jag hinner inte samla upp allt. alla städer jag rest igenom hade inte lämnat några spår vägde inte ens ett gram på min näthinna men jag var ändå fast jag kunde inte komma undan den tysta tomma hallen fanns inte mina steg nerför trapporna tankarna du slog bort fanns inte än och trycka in dörrsignalen men bara halvvägs och med en timmes mellanrum utan att gå det sårar mig att resten bara kastade bort sina liv jag antar ett löfte är ett löfte varje hem är en rättegång men du talar aldrig sådana som du behöver inga bevis min kropp är varm. min kropp är naken. min kropp är varm. och jag visste aldrig vad dom ville ha ut av mig vart dom ville komma igår hörde jag det igen igår hörde jag steg på stubintråden mellan livet och döden ibland går du med andra jag är unik och vacker du har tappat biljetten redan innan teatern är byggd jag skär mej på trådarna i bordsduken du står här. men lita inte på något. det finns inte någon plats kvar. det kommer aldrig att finnas. någon plats kvar. jag sörjer tiden när jag satt ensam kvar och regnet bad att få sova över hos mig vi skulle kunna lägga oss ner hos varandra och ändå glida isär hon minns det så tydligt knastret i snön när en ambulans stannar för grönt ljus jag älskar den perfekta flykten du sparar på mina dörrhandtag men jag visste inte var jag skulle kasta dom osynlig. alltid osynlig passera det svarta. passera det vita du sitter i en igenspikad garderob bara inse att den här staden inte längre betyder någonting för mig du skriker du drunkar i mina ögon allt det där regnet dom talar om det faller hela tiden det är deras regn det är inte mitt regn det handlar inte om att hon övergav dig hon måste ut ur ditt liv men det handlar inte om henne och regelbundet byta adress för att inte dra på sig omgivningens misstankar och hat Paris, vad hände egentligen Paris, kan du förklara av doften från hennes hud för att tänka på vart hon bar mig och jag hann bara se skymten av hennes ansikte därute blåser ditt huvud fram & tillbaka mellan trädkronorna du bara dansade förbi som en storm genom deras portmonnäer om två dar kommer dom orden inte längre att ha nån betydelse för mej jag är någon annanstans & jag ska aldrig vara där vill in, vill inte gå i moll jag talar till kvällen jag kallar den vacker i natt gav jag dig dina brev som jag gömt alla innehöll en bön det finns alltid tre sånger för mycket emellan oss siffror och visare rasslade och föll virvlade omkring i luften som svarta vissna löv vi utsätts för ett grovt sexuellt umgänge med alltings ofullkomlighet med alltings längtan efter fullbordan vill in, vill in, vill ge snön nåt som faller, vill ge husen ett rum att sova i, vill ge en vålnad nån att skrämma du fanns inte inte än bara som en tanke täcket du vek undan och törsten i din blick fanns inte & högt över nöjesfältet brister linan under hans fötter dina ögon sköt ner alla som råkade titta på dig jag skriver förvirringen min värld är den som återkommer jag accepterar att du andas jag vet att jag andas du är inte svår att hitta det känns så skönt, säger du, jag vill börja om igen du vet att vi är helt olika & att vi turas om så förstör ingenting det är deras frågor det är inte mina frågor efteråt när han har gått drar du isär gardinerna i samma ögonblick som det slår dig du sätter min hud på kylning & låtsas trappräcket leder natten uppför din arm LYS INTE UPP RUMMET jag trodde du var en annan & den andra liknade dig dagarna som alltid fått gå lösa i mina rum släpat in sol och regn under fötterna gav mig inget längre hey ängel, du betyder en del för mig du och en handfull till som är kriminellt kära i sånt som kallas förgäves jag älskade dig och du gjorde mig ont jag ser mig själv i fönsterglaset det tar år innan jag når fram vissa människor måste klippa av sina händer allt dom tar i går sönder hey, vänta jag vet inte om du är sjuk jag vet inte om du lever hur grovt dagsljuset likviderar stjärnorna nästan en efter en jag har letat efter nåt att leta efter jag har letat efter nåt att leta efter jag har letat efter nåt att leta efter han trollbinder två hälfter av befolkningen jag har suttit här hela natten utan att röra dig du sa: nu får du komma in i mej jag kan inte återvända jag kan inte gå vidare jag kan inte stanna kvar du sover skorna är tomma fria att gå jag vet inte var alla röster kommer ifrån jag svarade inte jag visste att du talade sanning om natten ser du en skymt av av rymdens handstil omöjlig att tyda kom över hit och lägg dina kläder på golvet måndag, jag talar tyst och vänligt med mitt rum tills det går över när jag passerar ditt sovrumsfönster är jag en brottsling som tänder en cigarett ett barn på gatan håller fram ett stoppur vi måste återvända bara en kilometer en minut av stjärnan jag lossat och tagit ner från himlen fanns inget kvar bara ett brännmärke ett sår i huden som aldrig läks dagarna kommer, sen nätterna och jag har inga råd att ge den som jagar flyr och den som flyr är ute på jakt jag skriver det här till er som tvivlar på att ni behöver mig men SYSTER NEGATIV regnade upp & ner i mina armar du måste avlägsna mig från allt det du tycker är vackert livet i sig var inte nog räckte inte till jag hade kommit hit för nåt helt annat lyssnade till röster jag inte kunde höra vi fanns ibland det skrämmer mig inte längre lika lite som att du valde mig framför någon du behöver inte hålla med mig ikväll är du svårt blond och alla barer öppna rör inte min säng! gör mig inte mindre ensam! de slåss mot alarmklockan under ditt skrynkliga sängtäcke allt som inte behövde sägas låg som en kam i min hand när jag strök ditt hår och lovade att komma tillbaka ibland sitter jag med bra kort ibland har jag full hand men såna som håller på ett spel där vinsten är för tung för att nånsin bäras hem du har ont när stjärnbilderna tränger sig på världen är ett kejsarsnitt du måste alltid äga någon för att kunna hämnas men du kan aldrig behålla alla hon svävar längre och längre bort från honom jag visste att om jag misslyckades kunde ingen komma och stjäla av mig ingen kunde nånsin ta mitt misslyckande ifrån mig jag böjer mig sakta fram och rör vid honom får honom förstå att jag inte kan ta hand om honom, att han måste avlägsna sig såna som jag hånskrattar åt framtiden och värmer gatan med våra steg du är mat i ett hungrigt rum breven säger jag är lycklig & dom har börjat tala sanning all tid som gått åt all skicklighet som lagts ner på att skydda oss från varandra såna som jag vill inte ha nån att se upp till såna som jag lägger en spegelbit på jorden så att planeterna kan beundra sin make up ditt rike ska gälla tills tändstickan brunnit ut En gång gick jag med dom sjuka En gång gick jag med dom som ville dö av hunger Jag klippte ett nytt hål i deras skärp husen bytte ögonkast och bjöd upp varandra dansade med vem dom ville blåste undan ljusa och vita lätta som andedräkt bara en känsla av att dom släppt sina kroppar lösa i mörkret jag är aldrig utan en rasande hunger om människor som äntligen hittat ett hem jag vill inte lägga mig i men nu går dom vilse i sina rum och farväl, jag har aldrig haft mycket att säga farväl, jag vill, jag vill att skräcken ska ta slut och vi har inte kommit hem det är en lögn att vi har kommit hem vi kommer aldrig hem ingen av oss kommer hem

2012 oktober (1)

Hjälp Hjälp | RSS | Kontakta oss | Anmäl | Riktlinjer | Villkor | Om Poeter.se | Forum

  Poeter.se 2003 - 2024, upphovsrätten tillhör poeterna.