NoSubstancE

Dagbok

Dagbok - November 2006

« Tillbaka till dagböcker

Lördag den 11 November 2006

Min relation till alkohol.

En tid sdan ville jag inget heldre än att få bli bjuden på dom där festerna där alkohol förekom, sex och annat spännande likaså. Men jag var klok nog att låta min första fyllefest vänta tills jag var 16år. Då drack jag nada. Ingenting. Jag satt mest i en soffa, betraktade vad som försigick. Jag hade oftast sällskap i soffan, det varierade vem som satt där med mig, nån som pausade från festen, för varje gång dom kom var dom dock fullare och blev allt svårare att förstå!

Tragiken kom både som en chock, och inte. Ett av paren i sällskapet splittrades, killen lämmnade ursinnigt festen och tjejen stod hela natten och beklagade sig, hon grät och talade om självmord. Kanske var det alkoholen som talade, kanske var det alkoholen som tillät henne tala om hur hennes pojkvän fick henne att må? Följande vecka ägnade sig denna flicka åt att konstant be om ursäkt, och att förklara att dom nu var tillsammans igen, de hade löst problemet.

Det tog ett bra tag efter denna händelse innan jag vågade mig på en fest igen. Denna gången var jag 18 fyllda år, och hade \"beställt\" att få något att dricka. Att detta innebar att någon köpte ut till mig från systemet, hade jag naiv som jag var, inte en tanke på. Jag är även tveksam till hurvida jag faktiskt beställt om jag förstått det.

Kvällen fortskred och jag tog det lungt, i början. Jag var nog ganska klok, hade i bakhuvet en lång tid att det var min första fylla och att jag inte visste hur mkt jag tålde. En stund, efter några timmar fanns inte många tankar alls i huvudet. Bara på hur roligt allting var, hur underbara alla mina vänner, och folk jag knappt kände egentligen var, jag ville omfamna hela världen. Men jag gjorde inget, kände som att min kropp var döende, jag ville skratta, jag ville dansa, men jag bara satt. och gjorde ingen-ting.

För att liva till det bestämde jag att jag skulle gå ner för trappen, jag gick mot trappen och fnissade lite över att jag snubblade. Tog ett fast tag om trappräcket, att hålla mig i när jag ramlade, kollade så att ingen skulle se när jag ramlade, och gick ner för trappen, tråkigt nog tyckte jag då utan att ramla. Jag hittade ett förråd som jag gick in i, där somnade jag till men vaknade bara en liten stund senare. Jag gick upp igen, lite nyktrare så jag tog ett av glasen på en bänk och svepte det som var däri, gott tänkte jag!

Sen såg jag att alla andra samlats men jag kommer inte ihåg vad de skulle göra. Jag anslöt mig till gruppen, hamnade bredvid en kille jag knappt kände. Efter en stund kände jag en hand i min, och jag som normalt sett skulle ha skrikit till och ev givit honom en fin röd hand på närmsta kind, trevlig som jag är, säger ingenting utan greppar tag om hans hand och håller den, längen. Jag ser på honom han ser på mig och våra ansikten är som leenden. Jag minns hur underbart det var, jag kände mig verkligen älskad, även om det säkerligen inte betydde något så kände jag mig verkligen älskad. Detta ledde självfallet till rykten, spekulationer och funderingar, även våra bästa vänner trodde vi hade ett hemligt förhållande. Det hade vi inte, även om jag nog velat det.

Jag dricker inte, inte mer än lite cider till maten, kanske ett halv glas vin då och då. Har jag haft en extremt deprimerande dag kan det bli lite martini, för att göra sinnet friare och somna. Alltid i min egna lägenhet, ensam, eller med EN god vän. Martinin fiskar jag absolut inte fram om jag inte är absolut ensam.

Jag skräms så fruktansvärt av tanken att tas från mina sinnesfulla bruk. Att göra något jag skulle ångra. Att tappa förståndet så när mitt vanliga jag skulle ha satt stopp, fortsätter jag glatt. Förudmjukelse, konsekvenser och problem. Det är vad jag tror kommer hända, om jag dricker mer, kanske på en fest tillsammans med goda vänner och intressanta bekantskaper.

Jag har inget emot folk som dricker. Jag avundas dom. Ibland är jag på fester, jag trivs där. Stämmningen är fri, och alla är glada, öppensinnade och trevliga. Generellt sett. Jag vet att eftersom jag inte dricker får jag ju stämpeln som tråkig, men just nu är det inget jag kan göra nåt åt. Inget jag plågas väldans av heller, jag är heldre hon som är tråkig och aldrig dricker, än hon som vart så full förra helgen att hon var otrogen.

Jag är även hysteriskt besatt av att lägga märke till detaljer, minnas exakt vad som sas av vem, vem som gjorde den där roliga tabben osv osv. Detta är ju oxå nåt jag är rädd att tappa när alkoholen verkar.

Ibland önskar jag att jag oxå drack, att jag när jag var ung börjat gått på fester, då hade jag dlrig blivit hon som är jag idag. Kanske hade jag varit mer frisinnad och inte lika rädd för så mkt som jag är idag. Å andra sidan är det ett högt pris jag hade fått betala, som jag är glad att jag inte gjorde.

Denna text leder dock ingenvart, är bara ett långt utlägg för mig att reda upp mina egna tankar. Men det var fruktansvärt givande för mig, och nu har jag delat min berättelse med er. Hoppas att iaf ngon orkade läsa hela vägen igenom, det skulle göra mig lycklig. Allt gott!

2006

november (1)
oktober (2)
september (1)