Redan medlem?
Logga in
från Lund
Dagbok
Dagbok - November 2007
|
Har fått inleda panelens samtal vid en dag om avsked vid serien för gruppen som arbetar med församlingsutveckling. Här är manus...
Kanske intresserar det någon? Uppgiften var att på ca tio minuter tala om avsked ur ens eget perspektiv.
Onsdag den 7 November 2007 utvecklande?Avsked.Jag packar min väska och reser bort. Med tåg och flyg, med buss och båt och med färja tar jag mig långt, långt bort från mitt hem. Och hamnar längst bort i havet. Efter en vecka på ön vet jag allt som jag inte visste innan, hur man hittar, vart man går, hur man gör och vilka de andra är. Så blev jag tillfälligt hemma där. Den sista dagen kommer mulen och med lite regn i luften. Avskedet väntar. Ön heter Iona, i Skottland, där känner jag mig välkommen. Och när jag reser därifrån följer alla med. Hela personalstyrkan, volontärerna och de anställda går med kilometern till färjeläget och vinkar medan färjan lämnar ön. Resa får jag göra själv, men ända fram till avfärd delar vi tiden och tillvaron. Förtröstansfulla rop i morgonluften hörs- ”Vi ses!” ”Ha en god resa!” Jag är inte ensam. För att förstå det obegripliga i tillvaron skriver jag om det. Ofta handlar det om sorg och om tröst. Ord räcker inte alltid till, men de kan vara till hjälp. Jag önskar mest av allt ett bra ord för det engelska uttrycket ”I´m sorry”. Som visar att man delar det sorgliga. Samtalskonst och mörker Trösta mig inte med lampor i natten sitt i mitt mörker dela min sorg Sänk inga nät i mitt djupa vatten Släpp mina fiskar fria! Hjälp mig att andas- tills morgonen randas och stigarna syns så jag vet vart jag går. Sitt i mitt mörker i natten. Jag arbetar nära döden, för jag jobbar på Hospis. I min vardag delar jag avskedets timmar med dem som gör den resan första gången, den sjuka och de närstående. Vi gör vad vi kan för att lindra det svåra. Avskedet kommer vi inte ifrån. Men jag ser att det gör skillnad om det som händer blir begripligt och om man hinner med det som måste hinnas med. Jag har arbetat med barn och med vuxna. Många frågar oss om vi inte blir ledsna av att jobba så nära död och sorg. Precis som alla andra blir vi glada när vi gör ett bra jobb. Men visst blir jag berörd. I efterlevandegrupperna kan de sörjande dela det mest privata, den personliga sorgen över den stora förlusten. Efter de fem träffarna med en efterlevandegrupp kan det kännas såhär: Far väl! nu har de alla gått jag står kvar huvudet växer inifrån tomheten väser vattnar kinderna nu har de alla gått vidare med sina liv de fick en bit av mig med på vägen om jag sopar upp smulorna kanske det räcker till att fylla igen hålen spackla sprickorna Kanske tänker någon: Så bra att de inte är ensamma! En stor familj! Då har de hjälp av varann i sorgen. Men var och en som står nära den döda har sin egen sorg att bära och de kan kanske inte alls vara till hjälp för varann Uppfylld av sin egen sorg blir det svårt att bereda plats för någon annans. Därför kan man behöva prata med någon helt utanförstående om det. Samtal man minns. En ung kvinna står med en liten fråga i dörren till personalrummet mitt i natten. Det sitter en - jag - i soffan med sin (min) kaffekopp och svarar på frågan. Den unga kvinna står dröjande kvar. - Vill du sitta här en stund. - Jaa! Hon kommer och sätter sig så nära, så nära. Jag lägger armen om hennes axlar och hon drar upp benen under sig och kryper nästan upp i knät på mig. Det är inte första gången vi pratar, men aldrig förr har vi suttit så här - nästan i knät. - Det är så hemskt! - Ja, det är det. - Och så onödigt... - Mmm, ett sånt slöseri! - Han är så fin... - Ja, det är han verkligen. - Och han skulle ha blivit en sån fantastisk man! ...Med skägg och allt... - Ja, och ljuvlig treåring. - Och tjejtjusare i skolan! - Och en hejare på dataspel. - Ja, usch! Så gick vi igenom alla åldrar som hennes barn inte skulle leva och skrattade och grät tillsammans och snorade och kramades. Sen skrattade vi lite till, kanske en aning generat, innan vi ordnade ansiktsdragen och hon gick och lade sig hos sin man och det sovande spädbarnet. Döden är inte så värst artig. Den beställer inte tid när det passar. Den drabbar oss mitt i livet. Min nätkompis förlorade sin mamma som ung och varje förlust därefter river upp såren. Men hon skriver om det så fint och delar med sig av sina tårar. Joanna kallar hon sig, och hon bär en sten i fickan när någon älskad har dött. Då kan hon kännas vid sin sorg och bära den nära, tills en dag när den inte gör så ont längre, då lägger hon den intill de andra stenarna i en bokhylla. Det ska jag också göra, tänker jag. Sorg som man kan hantera gör inte mindre ont, men kanske mindre skada. Ibland är det väldigt sorgligt även för personalen när någon lämnar oss. Jag hör det ännu mer från vårdhemmen där man knyter starkare band. Att göra fint i rummet, tvätta och klä den döda är den sista tjänst som vi kan göra. Efter en liten stund känns det väldigt tydligt att personen som levde i rummet nyss verkligen har lämnat, och nu är kall och blek. Då kan de närstående också lämna. Nenne är död Nenne är död. Hon lämnar ingen kvar. Utom Johan och Paulette från bridgeklubben och så Anderssons som hade nyckeln och hämtade posten. Nenne är död. Hon lämnar inget kvar utom ett leende hos personalen. Jag ska dö om en vecka sa Nenne och gjorde så. Heter din kompis Paulette eller Colette, Nenne? Paulette. Hon är fransyska. Kan du franska? Nödtorftigt. Jag har ont. Var har du ont, Nenne? VET inte du att jag ha en cancersjukdom och ligger på mitt yttersta? Jo, det vet jag Nenne, men jag vill veta om du behöver en tablett eller en spruta eller om jag bara ska vända på kudden... Nenne är död. Henne kunde jag prata med ända in i det sista och fråga sånt som man kan svara på när man är sist kvar på scenen. Många människor säger sig vara rädda för att dö. När jag frågar min sjuka patient vad som skrämmer mest är det väldigt olika saker som oroar. Jag är rädd för att ha ont, jag är rädd att känna andnöd, jag vågar inte sova ensam, det känns inte som JAG när jag tappar minnet allt mer. Med rätt läkemedel, trygghet och lyhördhet kan vi hantera väldigt mycket av detta. Ofta föreställer man sig en förestående död som värre än den verkligen är. Många förvånar sig över att det ändå kan vara vackert, och känner en vördnad inför livets kraft liknande den när någon föds. Mot en horisont Ett fönster stod öppet i ditt rum inatt och du stannade inte länge efter ditt sista andetag vi kände tydligt när du lämnat oss: Nu är han borta. Det var en lättnad att alla otäcka avslut som vi föreställt oss seglade ut genom fönstret tillsammans med dig i din sista sömn. Vi knöt på dig skorna om du skulle få lust att springa lite nu när du inte längre hade svårt att andas. Kanske det är naturligt att inte längta efter en jordenruntsemester när fokus ligger på nästa andetag och kraften rinner ur ens kropp. Men faktiskt så hjälper det mig att tänka på min egen död. Så här tänker jag: Döden krymper När dagarnas antal krymper och tiden räknas ner blir horisonten mindre Den verklighet jag ser att den som kommer nära får då allt mindre skäl att hålla fast och kämpa och många små farväl Det som förr var så viktigt tar nu allt mindre plats språngbrädan kommer närmre och hoppet kräver efterhand allt mindre sats Ja, alla livets planer läggs i små stängda skrin och stort kan va en måltid med vänner och gott vin att veta att nån finns där i aftonsolens sken och smärtorna är borta och luften klar och ren så tänker jag om döden att när den närmar sig blir allt smått och begripligt och lagom stort för mig. Och jag tror att jag kommer att vilja ha mina älskade nära mig, och känna att de följer med så nära färjeläget de kan. I dödsannonsen önskar jag att det står med Börje Rings ord: ”När den dagen kommer till mig Som ingen kan fly undan Sjung himmelrikets sång För dem som bär mig Så vet de vart jag vill.” Så som när jag reste från Iona med alla mina erfarenheter så kommer min sista resa också en dag. Då kanske jag kan somna in tryggt. Men jag hoppas att det dröjer ett tag till. Till sist Till sist ska vi kanhända alla vara där i våra sista timmar och undra över hur träden orkar grönska Till sist ska någon hålla min hand och hjälpa mig tillrätta och bjuda mig en god natt Till sist önskar jag en närvaro en värdighet som din. |
2008mars (1)februari (8) januari (9) 2007november (1)oktober (1) |