Måndag den 28 December 2009

Slutord

Du har tappat ditt ord

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.
Vad var det för ord - var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu - förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet

Dikt av Nils Ferlin

Med kärlek
Birgit







Måndag den 28 December 2009

10 Idag

Jag fick en välavlönad tjänst som föreståndare på ett behandlingshem i Jönköping och vi fick bostad i Råslätt. Efter ett år i Jönköping så kontaktade en välkänd gatumissionär Björn Dahlin på Söder i Stockholm och erbjöd oss att ta över hans gatumission Fristaden och få hyra hans hus i Bålsta. Detta ledde till en nytt svek då jag hade sagt upp både tjänst och bostad i Jönköping så ändrade Björn plötsligt sig och sålde sitt hus. En pastor på Ladan i Blekinge hade förtalat Tore men ingen hade som vanligt talat i klartext direkt med oss vad saken gällde. Det var nu som Tore för första gången gick till en psykiatriker och blev sjukskriven och fick sin tidigarelagda pension. Fristaden ordnade ett alldeles för dyrt hus åt oss i Täby som vi inte kunde behålla. En församlingsmedlem lyckades ordna ett billigare boende i Bro och jag började jobba på gruppboende för utvecklingsstörda i Järfälla.

Tore avled i cancer 15 Mars 2000.

Jag skulle vilja avsluta axplocken med några ord angående Tores och min relation som kanske kan vara till nytta för någon. Vi hade våra kriser men vad jag ångrar idag är att jag inte alltid lyckades lösa dem i kärlek. Delvis berodde det på att jag brände ut mig under sista tiden i Bro detta på grund av att jag inte hade hunnit få bearbeta det som hände innan jag mötte Tore. Det är först idag 2009 som jag börjat känna mig hel. Jag vill inte skylla mina tillkortakommanden som mor och hustru på bara yttre omständigheter men ångrar att de fick ta en sådan stor del av min energi - varav mitt sista arbete med struliga chefer räknas in och mycket annat. Mina barn hade behövt en större omsorg och uppmärksamhet än vad de fick.
Mina barn, ingifta och barnbarn är idag trots allt min högsta skatt och kommer alltid vara.

Jag önskar att jag hade kunnat undfly mycket av den utsatthet vi mötte. Dessa verser från Psaltaren sammanfattar hur jag känner idag.

”Ack att jag hade vingar såsom duvan! Då skulle jag flyga bort och söka mig ett bo. Ja, långt bort skulle jag fly, jag skulle taga härbärge i öknen. Jag skulle skynda att söka mig en tillflykt undan stormvind och oväder.”







Måndag den 28 December 2009

Hemresa

Vi stannade i Somerton tills visumet gick ut på nytt. Vi åkte därmed till Mexico en kort period Hermosillo dit Maxines kyrka nu hade flyttat. Det var nu som Tore ville göra ett nytt försök med Svenska Kyrkan i Sverige. Vi har oense om detta beslut och även angående att flytta tillbaka till Sverige. När vi körde Tore till flygplatsen i Los Angeles fick vi alla sex månaders nytt visum. När Tore hade åkt så beslutade Mia och jag att återvända med barnen till Somerton tills även vår hemresa gick att ordna.

Jag och barnen flyttade hem till Sverige 1985. Bilden nedan till vänster är tagen på flygplatsen i Köpenhamn. Det var ett kärt återseende att träffa Tore igen.

Tores syster och svåger erbjöd oss att hyra deras sommarhus i Tånghult som låg i Anderstorp. Till mitt eget föräldrahus i Västervik var vi efter 2½ år utomlands inte välkomna. Mamma kunde aldrig acceptera mitt omgifte.







Måndag den 28 December 2009

forts 5 USA

Det var nu som vårt visum gick ut och Helene hjälpte oss att komma i kontakt med en viss missionär i Mexico Maxine Jones. Hon tog emot oss i kyrkan hon tillhörde i Mexico och gav Tore uppgifter. Vi hyrde ett hus i Mexicali nära amerikanska gränsen. Det visade sig dock att barnen inte kunde få gå i skola i Mexico på grund av för dålig spanska. Så när Tore och Daniel var på en missionärsresa söder ut så åkte Mia och jag och barnen över gränsen till USA för att sondera terrängen och hittade ett passande trailerområde i Yuma dit vi senare flyttade och fick därmed ett nytt uppehållstillstånd på sex månader.

Med guidning av boken Gud i Amerika besökte vi de kyrkor som var av intresse i området. På så vis hamnade vi i Jesus Name Church i Somerton. Detta blev en hemvist där vi erbjöds att bo gratis i en tom pastorsbostad. Daniel fick börja i kyrkans kristna skola medan Rolf och Monika fick gå i Public school. Vi fick regelbundet matvaror från församlingsmedlemmar bland annat slaktaren Smith som kom med kött och paret Perrot (en pensionerad militär som var gift med en tyska) som kom med mat.







Måndag den 28 December 2009

forts 4 USA

Tore blev även erbjuden en pastors tjänst i en U.P.C Jesus Name church (United Pentecostal church) och ville tacka ja men sedan var det en äldste som satte käppar i hjulet kanske av avundsjuka. Det var synd att han gjorde det eftersom denna tjänst hade inneburit att vi hade kunnat få stadigt uppehållstillstånd.

Vi blev snart erbjudna ett billigt boende i Willmington av en baptistpastor och tvekade inte att flytta dit. Vi visste inte då att det var ett ganska otryggt område med bland annat nyutsläppta fångar i grannskapet.







Måndag den 28 December 2009

forts 3 USA

Vi kände oss inte säkra på nya adressen och flyttade därmed till Gardena. Här kom vi över madrasser på en garage sale och de som hade försäljningen blev våra vänner under många år. Området var fullt av asiatiska butiker.

På grund av en ny hotbild så flyttade vi till Lennox och här kom vi i kontakt med en norsk änka Helene som kom att hjälpa oss vid många olika tillfällen. Tiden i Lennox hör till den bästa. Tore blev anlitad i många olika kyrkor både svarta, vita och skandinaviska. Han var populär som predikant och passade speciellt bra i de svarta kyrkorna som jublade och till och med dansade vid vissa predikningar. Vi blev överrösta med mat och diverse gåvor från olika kyrkor och Sertoma club. Vi hade en blomstringstid.







(Foto: Huset där vi bodde i Lawndale)

Måndag den 28 December 2009

forts USA

Mia hade precis tagit körkort vid den här tidpunkten. Gunnel ordnade ett tillfälligt körtillstånd åt Mia gällande hennes bil då hon själv planerade att lämna hennes man och börja ett nytt liv. Så med Tores hjälp som kartläsare körde Mia oss i denna bil till några vänner i Los Angeles som senare kunde tipsa oss om ett lämpligt bostadsområde i Lawndale. Daniel var kvar hos Gunnel i ett av hennes hus och hon lovade ta med honom på ett flyg lite senare.

Det som följer var att Gunnel som hade ansvarat för våra pengar i form av barnbidrag och gåvor från vänner i Sverige (vi visste inte då att vi hade kunnat öppna ett eget bankkonto) slutade att betala ut pengarna. När detta hände så bad vi henne att genast skicka Daniel hem till oss vilket hon gjorde och stammandes kom han ut genom taxin i Lawndale bara 12 år gammal. Nu började hotelser komma från Gunnels man att han försökte få oss utvisade från USA. Vi blev även beskyllda för att ha slulit bilen. Gunnel hade lovat att stänga av vår gamla telefonlinje men inte gjort det så hennes man ringde sanlöst mycket och räkningarna kom sedan till oss. Genom en polis kontakt som Mia hade lyckades vi få bilen avregistrerad.

I Lawndale hade vi inga möbler, madrasser eller spis endast en slow cooker där vi kunde tillaga våra linser. På golvet fanns spår av hundloppor som hyresvärden dock senare åtgärdade.







Måndag den 28 December 2009

USA

På grund en våldsam ateist till granne som höll på att sparka in dörren varje gång vi sjöng hemma blev vi tvunga att flytta igen. Tores syster Eva köpte ett hus i Härnösand som vi fick hyra. Mia gick här lärling på ett bageri. Genom profetiskt tal inom familjen uppfattade vi att Gud ville vi skulle åka till Amerika. Många på den här tiden trodde att Ryssland skulle invadera Sverige och detta trodde även Tore.

Efter ett tag i det nya huset så började det regna in och vi fick konstaterat att det var ett konstruktionsfel på insättningen av fönster. Vi föreslog att husköpet skulle gå tillbaks men lyckades inte få gehör för det. Så vi fick flytta. Denna gång blev det Åkersberga herrgård som vi fick hyra.

Ungefär nu fick Tore ut sitt arv då Edith sålde sin fastighet och flyttade till annat boende. Så nu började vi på allvar planera inför flytt till U.S.A. Vi flyttar till USA 2 april 1983 tillsammans med ett par vänner Kurt och Inga Ingebrandt.

Tore hade hittat ett hus i Florida att hyra i avvaktan på att Kurt och Inga skulle sälja en tomt som de ägde i samma ort. För pengarna skulle de köpa ett hus som vi kunde få hyra en del av. Genom ett svensk-amerikanskt par så kom vi i kontakt med en i Sverige ökänd brottsling Gunnel som skapat rubriker i svensk press som vi då inte kände till. Hon lurade oss att hyra ett av hennes hus men snart förstod vi att hennes man var iblandad i amerikansk maffia så då rådde polisen oss att lämna Florida.







Måndag den 28 December 2009

forts ortspressen

Tore sökte vid den här tidpunkten flera olika präst tjänster men blev nekad trots att han vid ett tillfälle var enda sökande och hade enbart goda meriter. Tore blev kallad till biskop Ahrén för att diskutera framtiden. Han blev då erbjuden en arkiv tjänst vilken Tore tackade nej till då han upplevde det förnedrande. Tore valde nu att lämna både Svenska Kyrkan och sitt prästämbete och började frilansa istället. Senare samma år flyttade vi in i Tores mammas fastighet i Lund.

Den låg på Bokbindargatan 2. Vid den här tiden som vi skrev boken; Vårt farväl till skökokyrkan och hennes döttrar. En djup konflikt inom Tores familj gjorde att vi flyttade vidare till Rosengård i Malmö.







Måndag den 28 December 2009

ortspressen

Några dagar efter hemkomsten så kom ortspressen för att beskåda det nyfödda underverket. Fotograf: Håkan Nilsson även vår vän idag






Måndag den 28 December 2009

forts 4 Borgvattnet

I den här undersköna naturen var det dags för min sista förlossning. Den lokala barnmorskan föreslog efter en vanlig rutinkontroll att jag borde åka till förlossningsavdelningen i Östersund på grund av äggvita och risk för havandeskapsförgiftning. Den 23 april 1981 åkte jag 10 mil in till Östersunds lasarett. Jag ankom 11.10 då försökte de sätta igång värkarna genom ”sniff” men efter att ha sniffat i några timmar utan reslutat så ordinerade jouren 17.00 att istället sticka hål på fostervattenhinnan. 19.15 så fick jag 100 gram pethidin (smärtlindring) att slappna av på. 19.40 börjar jag känna krysttendens. Jag får pudendosblockad som är en bäckenbottenbedövning. 19.56 står det i journalen ”framföds ett fint flickebarn” med navelsträngen ett varv runt halsen. Sara vägde 4050 gram, var 52 cm lång och hade ett huvudomfång på 36 cm. Jag blödde mycket efter förlossningen och sammanlagt blev det 1300 gram. Jag fick inget blod denna gång men mammorna på salen rekommenderade nässeldroppar. Tore kom sedan på besök med ett kyrkvärdspar som var våra nära vänner. Han hade med sig en liten röd klänning som vi inhandlat tidigare då Gud talat om att det skulle bli en flicka






Måndag den 28 December 2009

Forts 3 Borgvattnet

Foto: Henry Sidolli, journalist från Hänt i Veckan - som blev vår nära vän ända till hans död - tog dessa bilder. Borgvattnets prästgård.






Måndag den 28 December 2009

forts Borgvattnet

Prästen Erik Lindgren tillträdde sin komministertjänst i Borgvattnet den 1 september 1945. Han var den sista prästen som bodde i den gamla spökprästgården. Erik Lindgren var författare till dramat Vestvattentjuven. Till ungefär år 1935 förvarades i Borgvattnets kyrka bland andra ”lösa inventarier” också två ting av ganska makaber art; det ena en gammal gulvit dödskalle med svart skotthål i nacke och panna. Den tros vara vestvattenstjuven. Det andra ett garnnystan i ett fodral av hopsömmade skinnbitar, gömt innanför dörrfodret i kyrkporten. Man har skäl förmoda att detta skinnklädda nystan var en så kallad mjölkhare, bära eller på norrländskt tungomål ”puke”. Ett under trolldomskonst och djävulstro förfärdigad pjäs med uppgift att på ägarens order osynligt rulla ur gård i gård och land och rike kring för att åt ägaren insamla detta livets goda, rikedom, must, mjölk och honung. Denna puke visade Erik Brännholm oss när vi kom till Borgvattnet och förvarades i prästgårdens kassaskåp.
Dessa två bisarra ting, tillsammans med bygdesägnen om västvattentjuven, vars historia så långt den kunnat uppdagas, var besynnerligt likt en pukes, inspirerade Lindgren att skriva Ödemarksimpromtu. Ett fantasistycke alltså, ett Impromtu. Men det byggde på verklighetsunderlag.
Dramat Vestvattentjuven uppfördes varje år under väldigt många år och är Jämtlands äldsta byggdespel. Han sägs ha levt på riktigt och genom att ha svurit säg själv till djävulen blivit lyckosam i affärer.







Måndag den 28 December 2009

Lite fakta om Borgvattnets ockultism

Ryktet säger att det spökade i den gamla prästgården redan på 1800 talet. Den byggdes 1876. En piga ska ha blivit med barn med prästen och efter att barnet föddes begravde hon barnet i panik vid husknuten. En annan händelse var när prästen Per Hedlund blev så förkrossad och ångersam när han fru dog medan hon födde deras nionde barn att han sedan hämtade henne tillbaka från bårhuset och gjorde upplivningsförsök.
Rudolf Tängdén (präst 1930) har berättat att han såg en gråklädd dam i hörnet när han satt och läste. Hon hade gått mot honom och ändrade sedan riktning och gick mot expeditionen. Rudolf följde efter men när han kom in dit var hon borta.
1942 så besökte Inga Flodin som då var stiftets sekreterare Borgvattnet på en tjänsteresa och övernattade i prästgården ovetandes om dess påtalade spökerier. Hon fick sova i ett litet kallt rum på övervåningen. När hon somnade på kvällen fanns bara en stol och hennes resväska. Hon vaknade mitt i natten p.g.a. kylan och kände sig då iakttagen. Där stolen hade stått stod nu en soffa med tre kvinnor i den. De tittade på henne med förskräckelse och förebråelse i ögonen. Den ena kvinnan var gråklädd och stämde överens med Tägdéns beskrivning av den gråklädda kvinnan.
Det var Erik Lindgren (präst 1945) som gjorde prästgården rikskänd. Han förde journal över sina upplevelser i prästgården. En kväll när han och hans fru satt i matsalen hörde de hur någon i tamburen tog av sig ytterkläderna och gick ljudligt mot köket. De antog att det var biträdet och gick ut i köket för att tala med henne men köket var alldeles tomt.
Familjens sista söndag i gamla prästgården satt fru Lindgren i köket med deras två månader gamla son, då hörde hon hur ytterdörren öppnades och stängdes som första gången. Någon tog av sig ytterkläderna och gick fram till tamburspegeln. Snart hördes steg i riktning mot köket men dörren öppnades inte. En melodi kom från dörren, en upprepande rytm. Ett element fanns utanför dörren och det lät som om någon spelade på det. Så fort hon tryckte ner dörrhandtaget för att lyssna så tystande melodin för att återigen börja när hon släppte dörren. Den nya prästgården byggdes 1948.
En kväll gick komminister Lindgren ner till salen, tände en brasa och satte sig i gungstolen som han köpt i andra hand. Stolen var stadig och kunde inte vältas lätt. Han satt med båda fötterna på medarna ändå kände han hur stolen började luta sig framåt. Han satt kvar eftersom han visste att stolar inte ramlar i golvet av sig själva. Till slut fick han ändå kliva av stolen för att inte ramla omkull.







Måndag den 28 December 2009

Insändare 1981

En av mina många insändare som jag gjorde 1981. De tog alltid in vad jag skrev.






Måndag den 28 December 2009

Ortspressen 81

Måndag den 28 December 2009

Perstorps kyrka.

Detta är församlingen i Perstorp som Tore var komminister i 10 år. Han predikade både här och i Oderljunga kyrka där vi bodde i prästgården.






Måndag den 28 December 2009

forts 3 Andra äktenskapet

Men tyvärr så var det få som unnade oss lyckan och detta drev oss till att flytta till Borgvattnet. Här trodde vi att vi skulle kunna få leva ett lugnt och stilla liv tillsammans men verkligheten blev en annan. Stormarna hade bara börjat!

Det var under ett konfirmand jubileum som allting började och Tore hade ovetandes två journalister i publiken. Dagens predikan handlade om missionsbefallningen som vidrör andeutdrivning. Tore erbjöd sig att hjälpa till att driva ut de osaliga andarna i den gamla prästgården. Detta gillade inte byns butiksägare Erik Brännholm som ägde gamla prästgården. Han bedrev inkomstbringande verksamhet kring spökerierna som var välkända i hela landet.

Det blev tumult i media och rubrikerna fick domkapitlet att gå i taket med biskopen i spetsen som varit Tores klasskamrat i Katedralskolan i Lund. I ortpressen skrev en tidigare präst i Borgvattnet Erik Lindgren att Tore var Lucifers tjänare. En annan prost Rolf Selton hävdade i pressen att Tore hädade. Kontraktsprosten spred mycket förtal och uppviglade ortsbefolkningen mot Tore bakom hans rygg. Domprost Lage Pernveden var den enda som verkligen försökte hjälpa oss och kom och besökte oss i Borgvattnet. Det slutade dock tyvärr med att Tore blev avstängd från sin tjänst och fick veta det genom uppslag i pressen under vår semester i Lund. Detta skedde innan någon tagit kontakt med Tore själv. Samtidigt hade de stängt av telefonen i prästgården helt olagligt. Jag har senare fått veta genom en domprostänka hur mycket biskopar och präster som var frimurare hade med avstängningen att göra.

Bilden är Tore och domprost Lage Pernveden dagen då Tore träffade biskopen för att få sin ”slutdom” 9 sep 1981. Tore ansåg att mötet var onödigt eftersom allt redan var beslutat. Ett av all de uttalanden som Tore gjorde i pressen var; ”Jag anser att biskopen fått alldeles för stor makt i kyrkan det har jag tyckt länge (Nya Norrland) ”Beslutet som domkapitlet fattade om mig är orättfärdigt. Den ståndpunkten viker jag aldrig ifrån.” (Radio Västernorrland)






Måndag den 28 December 2009

Sid 5

Pappas syskon var Ada (f.1899) gift med Adolf Claesson, kvarnägare från Linköpingsregionen. Deras barn var Lisa som var gift med Harald Gustavsson, en bussbolags ägare, Margareta som var gift med Sture Nordh, trädgårdsföretagare, Karl-Erik och Bengt som var det yngsta barnet. Andra syskonet var John (f. 1900 d.1973) som var fiskare och tog över Vinö udde utanför Gamleby 1929 då farfar flyttade till Anneborg.

Deras barn var Ingrid hos vilken jag var barnflicka vid 12 års åldern i Gamleby, Gunnar som var kriminalare i Stockholm, Ingemar som var fängelsevakt i Västervik, Bertil som var i min egen ålder och hade alla möjliga yrken bl.a. sjuksköterska. Sista barnet var Bengt och hans yrke är okänt men jag tror att han jobbade som vaktmästare på Västerviks lasarett.
Tredje syskonet var Frida (f. 1901.07.20 d. 1929) och hon dog ung i t.b.c. och förmodligen så smittade hon brodern Gunnar som ovetande om faran smög sig in till hennes isolerade rum för att hålla henne sällskap.
Fjärde syskonet var Lisa (f.1904.03.27 d.1915) som även hon dog i unga år av blodförgiftning. Det har berättats för mig att hon fick jord i ett sår från att ha arbetat i potatislandet. När hon fick hög feber la man henne i iskallt vatten men utan framgång. Femte syskonet var Martin (f.1906.12.12 d.2000) som var gift med Karin och blev lantbrukare men han jobbade även som kyrkvärd i Linghem i Södra Knylinge i många år. Hans barn var Brita som var kycklinguppfödare utanför Linköping, Bengt, Ingemar och Ingrid. Bengt avled under 2008.

Sjätte syskonet var Albert (f.1907. d.1995.03.16) som valde att leva isolerat från resten av den övriga släkten men dök upp på pappas begravning 1969. Albert hade en son Conny som lär ha tagit sitt liv.

1910 föddes pappas sjunde syskon Erik (d.1997.10.03) som gifte sig med Isabell (d.1997.03.28) och som blev mjölnare. 1913 föddes Gunnar det åttonde syskonet som jag nämnde tidigare blev han smittad av t.b.c men slet ändå hårt på Almviks tegelbruk där han och brodern Elis (f.1916) fick ta på sig en stor del utav försörjningsbördan som hemmets yngsta söner. Gunnar gifte sig med Ingrid 1947 som var sjuksköterska.

Farfar gifte om sig med Elin Maria Andersson (d.1958.03.28) den 6 Juni 1924 efter att ha varit änkeman i två år vilket många tyckte var i tidigaste laget. Elin som sägs ha haft zigenareblod lämnade en klädesaffär i Norrköping bakom sig för att börja leva sitt nya liv som fiskarhustru. Elin och Hjalmar flyttade till Anneborg i Gamleby 1929 och det var under den här tiden som Hjalmar byggde Lindhem (en röd trävilla) som låg i Almvik utmed Gamlebyviken. Här bodde de i tio år tills 1939 då de flyttade till Idö och hyrde ett skolhus tills 1952. Därefter var det Gladhammars ålderdomshem som gällde till deras död 1958.








Måndag den 28 December 2009

forts Andra äktenskapet

Den 31 januari 1979 ringer Tore till mig i Norrtälje och friar till mig. I mitt inre kände jag mig förberedd på frågan och det fanns ingen tvekan från min sida hur jag kände. Jag svarade ja med glädje.

Tore bad senare för mig på telefon och gav mig Psaltaren 35 som befriade mig från all fruktan jag hade. Han besökte mig i Norrtälje och snart flyttade vi till Oderljunga prästgård och hyrde en stuga i Hörja Röke. Den närmaste tiden var bland den lyckligaste tiden i mitt liv och vi gav oss hän åt varandra och hade gemensamma beröringspunkter på alla plan både kroppsligt, andligt och själsligt.

Vi gifte oss 4 okt 1980 i Vedby kyrka i Klippans församling. På vigseln närvarade Tores syster Eva Broström och svåger Karl-Erik samt Mia med dåvarande pojkvän som vittnen. Efter vigseln bjöd vi på en köttfärs middag på plåt med potatis och grönsaker i prästgården i Oderljunga.






Måndag den 28 December 2009

9 Andra äktenskapet

Söndagsskolläraren blev ett starkt stöd för mig samt en kristen kvinna i grannskapet. Även en högkyrklig präst Sölve Hjalmarsson hjälpte mig genom själavård. När jag väl var frånskild kunde jag söka jobb igen och fick snart en föreståndartjänst i Norrtälje. Arbetsförmedlingen bekostade flytten.

Vi blev snart engagerade i Norrtälje Pingstkyrka och jag blev ofta ombedd att inleda möten. Mia blev snabbt omtyckt i ungdomsgruppen och vi hade ibland ungdomssamlingar i vårt hem som annonserades i ortspressen. Daniel döpte sig här av pastor Bengt Säker och fick sitt första tilltal av Gud.

Olof släppte dock inte taget. Han ville fortfarande vara intim med mig fastän vi nu var skilda. Han åkte 50 mil från Värnamo till Norrtälje men ställde mest till för mig. En gång krossade han rutan och tog sig in tills grannarna ringde polisen. En tid av trakasserier och ekonomisk utpressning följde. Social tjänsten placerade oss en kort period på ett landsbygdshotell.
Under ett sportlov så tog jag barnledigt och vi åkte till Åland. Olof försökte pressa vår granne på var vi befann oss. För att hjälpa oss så sa hon att vi åkt till Holland då efterlyste han oss via interpool. Han lyckades även ta reda på vårt hemliga telefonnummer.

Innan jag flyttade till Norrtälje fick jag ett betydelsefullt bibelord från Hans Malmberg från Blå Korset i Stockholm nämligen Jesaja 54:11-17 och även nu så ger han mig styrka genom att citera Job; Hitintills men inte vidare. Här ska dina stolta böljor lägga sig.

"Du arma, som har blivit så hemsökt av stormar utan att få någon tröst, se, med spetsglans vill jag nu mura dina stenar och giva dig grundvalar av safirer,

12. jag vill göra dina tinnar av rubiner och dina portar av kristall och hela din ringmur av ädla stenar.

13. Och dina barn skola alla bliva HERRENS lärjungar, och stor frid skola dina barn då hava.

14. Genom rättfärdighet skall du bliva befäst. All tanke på förtryck vare fjärran ifrån dig, ty du skall intet hava att frukta, och all tanke på fördärv, ty sådant skall icke nalkas dig.

15. Om man då rotar sig samman till anfall, så kommer det ingalunda från mig; och vilka de än äro, som rota sig samman mot dig, så skola de falla för dig.

16. Se, jag är den som skapar smeden, vilken blåser upp kolelden och så frambringar ett vapen, sådant han vill göra det; men jag är ock den som skapar fördärvaren, vilken förstör det.

17. Och nu skall intet vapen, som smides mot dig, hava någon lycka; var tunga, som upphäver sig för att gå till rätta med dig, skall du få domfälld. Detta är HERRENS tjänares arvedel, den rätt de skola undfå av mig, säger HERREN."



9. Andra äktenskapet

Efterhand så fick jag en väldigt bra dagmamma Inga-Lill Eriksson. Hon bodde med sin familj invid skogen i en stor villa. Hon var kommunist men visade mer kärlek än vad många kristna gjorde under den här tiden. Hon gav barnen skydd och trygghet och de fick ha roligt på utflykter och fotade Monika och Rolf på Flygfyren. Jag har använt dessa kort vid mina tal på deras bröllop. Jag har än idag kontakt med Inga-Lill.

En helg när Inga-Lill erbjöd sig att ta hand om barnen så åkte jag till en konferens i Rättvik på Gärdebygården som anordnades av komminister Tore Forslund och Allkristen Apostolisk Samling. Jag hade prenumererat på hans tidskrift; En Ropandes Röst i Öknen. Även pappa hade haft kontakt och alltid varit entusiastisk över Tores budskap och de hade brevväxlat.

Budskapet under helgen var Jeremia 18 om krukmakaren som börjar om med lerkärlet efter att det misslyckas. När jag gick fram för förbön så fick Tore ett ord ur Uppenbarelseboken 2:24; Jag lägger ingen ny börda på dig.
Senare under en paus så var det en lärare som tog mig avsides och sa; Du kommer gifta om dig ty barnen behöver en far och den här gången blir det andlig man. När hon sa detta såg jag Tore i mitt inre och tänkte Tore eller ingen. Under denna konferens så talade vi dock bara om andliga ting i våra enskilda samtal. Efteråt fick jag veta att före detta hustrun lämnade honom, tog barnen med sig och flyttade till Värmland den hösten.





Måndag den 28 December 2009

forts 6 Första äktenskapet

Jag kom här i kontakt med kyrkoheden Gunther Liebisch i Gnosjö som föreslog fosterhemsplacering gällande barnen men fick rådet att inte fullfölja det eftersom jag då skulle kunna fått problem med att få tillbaka dem. Jag valde istället att tillfälligt placera hos svärföräldrarna i Åstorp som tog bilen och hämtade barnen.

Jag kommer inte ihåg hur jag själv kom till Jönköpings BB men dit kom jag gul och blå slagen. De satte igång värkarna cirka 9.30 med pitocin. 12.15 hade jag börjat få svaga oregelbundna värkar och var cirka 3 cm öppen. 17.40 så har värkarna tilltagit. 18.00 så får jag 30 mg Fortalgestic som smärtlindring och även lustgas. 18.41 föds Rolf och han vägde 3650 gram, var 51 cm lång med ett huvudomfång på 35/36 cm. Före och efter moderkakans avgång förlorade jag sammanlagt 1100 gram blod. Jag fick 2 inre och 2 yttre saturer och jag fick äta järntabletter. Vi stannade sammanlagt 6 dagar på BB.

Olof kommer sedan inspringande och är mycket upprörd över att han missat förlossningen varvid barnmorskan säger till mig; Nu förstår jag var du fått dina blåmärken ifrån.

Vi hämtade barnen i Åstorp och åkte sedan hem till Åsenhöga igen. Strax efter hemkomsten hamnade Olof på psykiatriska i Värnamo. En dag körde han bil trots att han var starkt medicin påverkad och förlorade därmed körkortet. Utan körkortet tvingades vi flytta till Värnamo. Det var nu som Olof ville skiljas och skaffade egen bostad. Ingrid, min ingifta faster från Linköping, änka och sjuksköterska, kom regelbundet och hälsade på och blev vår ljuspunkt. Jag ammade Rolf länge för både han och jag behövde dessa stunder. En positiv sida hos Olof var när han var halvsovande då visade han mig ömhet, kärlek och tillgivenhet.

Värnamo.

Mia tog syskonen till Pingstkyrkan om söndagarna och begärde också att döpas här. Samma kyrka hade även söndagskola i källaren där vi bodde.






Måndag den 28 December 2009

forts 5 Första äktenskapet

öka husets värde. Detta var en sysselsättning som han gillade att hålla på med.

När vår gode vän Anders som vi lärde känna i Stockholm startade ett ekologiskt jordbruk i Gnosjö regionen beslutade vi att flytta dit. Den lilla gården vi hyrde hette Ödh och låg i Åsenhöga.
Olof började snart jobba på en läderfabrik och jag var åter igen gravid. Han sa dock upp sig strax innan förlossningen. Under en kort period saknade vi inomhus vatten så det var tänkt att Olof skulle hjälpa mig att bära vatten men så blev det inte. Han började sova på dagarna och bråka med mig när han var vaken. Innerst inne tror jag han var missnöjd med sin situation. Jag hade svårt att se en utväg för mig och barnen. På det här stadiet visste ingen hur jag hade det utom Hans Malmberg på Blå Korset. Jag fick från flera håll både från mamma och från andra frikyrkoled uppmaningen att inte skilja mig.

Mias insats för sina syskon var enorm denna tid. Ibland var det morötter från landet och sömn på höskullen som gällde. Det här är svåra minnen för mig att bearbeta och jag har ofta känt skuld inför ansvaret som Mia här fick ta och som senare även fortsatte i Värnamo.

Efter att en dag ha blivit slagen med knytnäve och eldgaffel flydde jag rakt in i skogen och blev efterlyst av polisen. Jag tog mig till en ung familj som jag kände något. Jag hade knäckta revben, bulor i huvudet och besvärliga framfalls problem framkallade av det tunga vattenbärandet.






Måndag den 28 December 2009

forts 4 Första äktenskapet

1972 slutade Olof på sitt jobb som vårdare på Rålamshovs Sjukhus där han jobbat på avdelning för drogmissbrukare. Han ville sedan att vi skulle flytta till en omodern lägenhet i centrala Stockholm med utedass och vedspis för att spara pengar vilket vi gjorde. Det var under den här tiden som Mia snabbt lärde sig att cykla vilket skedde i Humlegården. Hon gick även på Svenska Kyrkans barntimmar som fanns nära bostaden.

Året i Stockholm blev snart en mardröm. Möbler, gardiner, mattor, växter, barndomsalbum, mina älskade klassiska grammofonskivor förstördes och jag blev utsatt för våld och sexuellt utnyttjande. Under en konferens på Hagabergs folkhögskola så slängde Olof mina vigselringar i skogen och de återfanns aldrig. Jag sörjde detta eftersom de var väldigt vackra och var samma modell som prinsessa Birgitta bar. De var inköpta hos en kunglig hovleverantör på Kungsgatan.

Härefter flyttade vi till Solhester utanför Vetlanda som en vän hade rekommenderat. Solhester var en lantgård som uppläts åt kristna så vi bodde alltså här utan att betala hyra och vi fick äta gratis potatis. Vi levde på barnbidraget och ibland kom mina svärföräldrar Marianne och Sven ut med mat till oss.

De sålde även sitt hus denna tid och fördelade pengarna till sina söner därmed kunde jag och Olof köpa ett hus av Domänverket i Alseda.
Där hade vi get, höns och en tupp. Jag var nu gravid med mitt tredje barn.
Under denna tid så åkte vi till Norge i en minibuss som slutade i skräck då Olof körde till ett brant stup för att skrämma upp oss. Vid ett annat tillfälle slog han till min mamma Märta så hårt att hon ramlade ner på marken blödde och Jens min svåger fick komma och hämta henne.

Klockan 5.30 på morgonen 1974 åkte vi in till Eksjö lasarett. Jag fick värkstimulerande tabletter 8.10 men utan effekt och 15.30 fick jag ytterligare 6 tabletter och värkarna kommer nu så tätt att jag tvingas spotta ut tabletterna. Smärtlindringen jag fick hette pentrane och var en form av lustgas. Vattnet går 15.55 och 16.23 så föds Monika. Hon vägde 4690 gram, var 50 cm lång och med ett huvudomfång på 36.5 cm. Efter förlossningen börjar jag blöda kraftigt och jag tas in på operation för åtgärd man misstänkte att livmodern spruckit men vid undersökningen fastställer doktor Törnholm att det rörde sig om atonisk blödning vilket betyder att livmodern inte dragit ihop sig som den ska. Jag fick senare 2 påsar blod och utskrevs 7 dagar efter förlossningen. Jag blev då hänvisad till Jönköpings barnklinik då man på Eksjö lasarett hittat bakterier i urinen på Monika. Här fortsatte hon gå ner i vikt som jag anser berodde på att hon blev placerad bland för tidigt födda där det var mycket varmt. Jag fattade då beslutet att ta hem henne eftersom man inte längre hittade bakterier i urinen. Hon började då genast gå upp i vikt.

En kort tid senare så övertog mina svärföräldrar huset i Alseda då de tyckte att Olof misskötte det. När de senare sålde huset med vinst fick vi inte någon del av pengarna. Vi fick endast en liten porslinsfigur som Sven min svärfar kom ut med för att fira den ”lyckade” försäljningen. Olof hade lagt ner många timmar på att slipa bort färg från spegeldörrarna som hade bidragit med att





Måndag den 28 December 2009

forts 3 Första äktenskapet

Något märkligt som hände en fredag i augusti 1969 var att jag sa till min personal; Jag måste till Västervik denna helg. När vi kom dit hjälpte Olof pappa med bostadsmätning som innebar att alla utrymmen i huset skulle mätas. Pappa var överlycklig att få hjälp med detta och sa; Det här ska vi fira! Eva-Maria som Mia kallades denna tid var nyklippt och hade en korthårig frisyr och jag minns tydligt hur pappa tyckte hon var så fin och smekte henne uppmuntrande i nacken.

Vi hade en före detta fängelseintern Gösta med oss som en präst bett oss ta hand om och som senare kom till tro på Blå Korset i Stockholm. Gösta och pappa kom väldigt bra överens och pappa sa sedan till oss; ”Det är rätt man ska bjuda sådana som inte kan bjuda tillbaka”.

Den natten 31 augusti 1969 dog pappa i en hjärtinfarkt. Jag hade samma natt en mardröm att pappa behövde mig men att jag inte kunde ta mig ur sängen. Den visade sig vara sann. Olof ringde efter ambulans och mamma hamnade i ett chocktillstånd och sprang ner till köket för att badda ett getingstick. Jag fick stå för lugnet och satt bredvid pappa och höll honom i handen. Han ryckte till när ambulanspersonalen flyttade över honom på båren och det var i detta ögonblick som han dog.

1970 så bestämde jag, Olof, Eva och Kerstin oss för att döpa oss i Norrmalmskyrkan under Blå Korset regi. Hans Malmberg fick ett ord den dagen som har betytt mycket för mig: ”Du har vandrat inför mitt ansikte länge men nu har jag visat dig en ny och levande väg” (Hebr 10:20)

Sedan flyttade vi till Sundbyberg i Stockholm och jag väntade mitt andra barn. Detta skedde under en tid när vi var aktiva inom den växande karismatiska rörelsen. Detta var en lycklig tid tillsammans med mina systrar Kerstin och Eva och en före detta knarkare Affe som bodde och kom till tro hos oss.

1971 den 8 april klockan 03.45 började jag få värkar var 5 minut och 07.45 kom vi in till Karolinska sjukhuset. Innan hade vi fikat på Bromma flyplats för att vänta in värkarbetet. Jag var nu 3-4 cm öppen. Vattnet går av sig själv 11.10 och Daniel föds kl 11.25 efter två liters blodförlust och mycket smärta. Han hade navelsträngen 1 varv runt halsen. I journalen skrev de att hans hud var slät och att han skrek kraftigt. Han vägde 4290 gram, var 53 cm lång med ett huvudomfång på 34,5 cm. Jag kommer tydligt ihåg hur barnmorskan som hette Monica Lundstedt tog tag i mig och sa: Jag har minsann fött fyra barn själv! Nu skärper du dig! Hon tyckte att jag hanterade smärtan dåligt. Jag fick 2 inre stygn med katgut och 2 yttre stygn. Senare på kvällen fördes jag till operation då hela moderkakan inte kommit ut. Operationen höll på från 19.10 till 19.35 och uträttades av doktor Raabe. På grund av den stora blodförlusten fick jag även lika mycket blod som jag förlorat. Efter förlossningen fick alla nyförlösta mammor kaffe utom jag.

Tre månader senare bilade vi till England och besökte min äldsta syster Ingegärd och även Harry Greenwood i Chard. Vi hade endast tält och ett litet spritkök med oss. Detta var en lyckad resa.





Måndag den 28 December 2009

forts 2 Första äktenskapet

Hemma i Västervik fanns ett annat problem som tyngde mina föräldrar. Läkare påstod att min yngsta syster hade Chorea Huntington och att det var sjukdomen som orsakade hennes symtom. Olof beslutade att hämta henne till Mölndal för en period. Det blev något missförstånd hos ett befäl, man påstod att han åkt iväg utan att begära ledigt. Detta ledde till ett utbrott hos Olof och han fick ett ultimatum; Säg upp dig eller bli uppsagd! Efter detta så började Sven-Olof jobba på Kronofogdemyndigheten.

1966 den 3 maj klockan 16.00 började jag känna av svaga värkar var 10 min och den 4 maj klockan 01.30 åkte vi till Mölndals BB vid den här tidpunkten hade jag svaga och oregelbundna värkar. Då jag ej hade sovit föregående natt fick jag omkring 2.15 sömnmedel och sov sedan till 5.30. Nu hade värkarna blivit tätare och vattnet går kl 8.00. Jag får nu värkstimulerande på grund av dåliga krystvärkar. Jag fick lustgas i 2 timmar som var en god hjälp i smärtan. I journalen står det ”huvudet skymtar i vaginan” och fostrets hjärtfrekvens går ner till 60-80 slag i minuten. Jag fick nu Exadrin och Mia föds 10.45 med ett snedklipp. Det står att hon är pigg och skriker genast. Hon vägde 3750 gram, var 52 cm lång med ett huvudomfång på 36 cm. Jag minns att hon såg arg ut när hon föddes som om hon inte tyckte om att bli störd. Jag fick 3 inre stygn med katgut och 6 yttre stygn.

Eftersom vi var så högkyrkliga på denna tid så ville vi att Mia skulle döpas inom åtta dagar liksom reglerna vid omskärelse. Hon döptes i Guldhedens kyrka i Annedals församling. Med på dopet var förutom mina anhöriga min ingifta faster Ingrid Severin, Olofs föräldrar och gammelmorfar Frey som gav henne ett guldhjärta.

Sex månader efter förlossningen opererade jag bort en cysta på vänstra äggstocken som enligt läkarna var spår av ett foster alltså Mias tvilling ett utomkvedshavandeskap. Pappa kom och passade Mia under operationen.

Olofs moster Inga-Lill som var gift med en advokat var hos oss mycket denna tid då hennes dotter Lena var på Sahlgrenska Sjukhuset och låg i gipsvagga för sin sformade rygg. Jag minns denna tid som en intensiv period.

Ett år senare erbjöds jag en tjänst som föreståndare på Skede korttidshem utanför Vetlanda genom min dåvarande svärmor Marianne. Innan jag började jobba där så förestod jag FUB:s sommarkoloni (Föreningen för Utvecklingsstörda Barn) i Haverdal på Västkusten.

För att detta skulle kunna gå ihop anställde vi en barnflicka Eva och under en period även en dagmamma för att passa Mia.

Senare gick vi med i Vetlanda Pingstkyrka som hade mycket fina pastorer på den här tiden. Efter en längre tid av sömnlöshet och stora spänningar i äktenskapet fick Olof diagnosen Manodepressiv sjukdom på Jönköpings psykiatriska avdelning.







Måndag den 28 December 2009

forts Första äktenskapet

Jag och Olof gifte oss 14 juli 1964.

Vi hade en högkyrklig vigsel med nattvard förrättad av pastor Sven Carlsson. Samtliga av mina syskon var där utom min bror Lennart prästen med familj. När jag fick min första tjänst på särskolan i Upplands Väsby flyttade vi dit. Jag förestod ett hus med 30 flickor. Vid den här tiden jobbade Olof som polis på Östermalm och åkte motorcykel till jobbet. Vi åkte ofta till min bror Karl-Gunnar och Ann-Catrin som båda jobbade som teckningslärare i Fjärdhundra utanför Enköping. Detta var ljuspunkter som jag minns. Jag märkte efter några månader att Olof hade ett fruktansvärt humör. Det blev något av en chock. Problemen började redan på polisskolan då han ofta missade sina morgonlektioner. Han godkändes med knapp marginal. Jag förstod inte att detta var begynnande sjukdomssymtom. Kärleken är blind står det ju någonstans. Så småningom erbjöd Sven Carlsson oss att flytta till Göteborg där Sven-Olof blev ungdomssekreterare i Annedals församling.

Jag fick en tjänst som biträdande föreståndare på ett barnhem i Härryda utanför Göteborg. Sommaren innan tältade vi på Gotland och efter två års försök att bli gravid lyckades vi äntligen fastän vi delade tält med andra. I Härryda bodde vi en period på barnhemmet. Lite senare flyttade vi till en stuga i området. När jag blev gravid så hjälpte Annedals församling oss att få en lägenhet i Mölndal. Det var under denna period som Olof blev sämre till hälsan. Han slutade gå upp på morgnarna och misskötte därmed sitt jobb. När jag var höggravid utsattes jag för att bli kastad hårt i väggen av Olof en dag. Han slutade som ungdomssekreterare och började arbeta som polis igen.









Måndag den 28 December 2009

8. Första äktenskapet

Under Ersta tiden kom jag in en väldigt högkyrklig epok. Jag gick som jag nämnde tidigare och biktade mig varje månad hos pastor Sven Carlsson (en av prästerna på Ersta) Jag var även med i en halvkatolsk orden där jag använde mig av radband och kors på magen, vi läste tidegärden och åkte på retreater. Många undrar säkert varför jag efter 3 ½ år på Ersta sedan valde att inte viga mig som diakonissa utan slutade trots många övertalningsförsök från Erstas ledning. Orsaken var att jag ansåg att Ersta Diakonissanstalt hade gått från att ha varit högkyrklig till att bli lågkyrklig. Diakonissa hade tidigare varit ett kall men hade nu istället blivit ett yrke till min stora besvikelse. Jag funderade på att göra som en del andra gjorde åka till England och gå i kloster men det blev aldrig så.

Ersta kyrka där jag gick i 3½ år under min utbildningstid.


8. Första äktenskapet

Efter att jag slutat på Ersta under sista perioden av min utbildning hyrde jag ett rum på Ceciliakapellet en f.d judisk synagoga. Detta var högkyrklighetens högborg och det var här som jag träffade Olof första gången som hade blivit hitskickad av sin konfirmationspräst Ingemar Gerdmar. 1963 samma år som John F Kennedy mördades ringde Olof på dörren med en Läkerol vita i högsta hugg. Jag hade under en prövosam elevtid på en ungdomsvårdskola i Söderköping längtat och bett Gud om en man och trodde detta var svaret. Vid ett tillfälle när jag var hemma i Västervik sökte han upp mig med en makalös blomsterkorg och det dröjde inte länge förrän han friade.








Måndag den 28 December 2009

Ungdomsförälskelsen

En av själasörjarna på Ersta Sven Carlsson som jag bl.a. gick och biktade mig för hjälpte mig i min ångest. Han visade nattvardens betydelse. Vilket hjälpte mig under en period.

Ungdomsförälskelsen

Inge Carlstedt var min ungdomsförälskelse. Jag träffade honom första gången på folkhögskolan där han bland annat var min musiklärare. Jag fick genom hans morbroder veta att han ville träffa mig. Men eftersom jag var hans elev så dolde han sina känslor för mig tills avslutningen då han inte ville släppa mig ur blicken. Jag reagerade så starkt på hans blick att jag blev liggandes i hög feber hos släkten på Vikbolandet dit jag åkt efter avslutningen.


LYCKA

Med oändlig ömhet
såg Du mig
då försvann tiden
rummet och universums
gränser
vi svävade
vi fanns
och jag
glömmer
aldrig
dig

(av Gunnar Norrman)


Under Ersta tiden fick jag en vädjande inbjudan av Inges morbror att komma och besöka Inge på S.t Lukasstiftelsen på Dalarö över jul och nyår. Detta var 1960-61 och han var inlagd för rehabilitering. Inge led även av en manodepressiv psykos och skrev ibland frivilligt in sig på Birgittas mentalsjukhus i Vadstena när han kände att hans sjukdomstillstånd förvärrades. Den här julen kommer jag aldrig glömma eftersom jag var i famnen på en verklig och äkta kärlek. Att diakonianstalten tillät mig åka och träffa en 25 år äldre man i min fulla uniform är ett under i sig. På den här tiden fick nämligen en diakonissa inte gifta sig. Jag kan än idag smärtsamt ångra att jag inte följa mitt hjärtas röst utan istället följde min biktfader Sven Carlssons råd om att jag borde fullfölja utbildningen. Inge Carlstedt avled i en elchocksbehandling i Vadstena 1964. En författare som jag läste mycket under denna tid var Olof Hartman. Han sammanfattar i detta citat hur jag kände angående Inge;

“att satsa på en ide eller en människa, att bli konstnär eller missionär, att gifta sig med en besvärlig människa som man älskar eller att bära fram ett barn som man inte vet om man orkar med - egentligen skulle du ha gjort det, redan stod du med ena foten på den branta vägen men så var Petrus där eller vännerna eller allmänna opinionen”







Måndag den 28 December 2009

7. Isolerad i hjärnhinneinflamation

1957, åtta år senare när jag skulle lämna hemmet för att börja på Vadstenas folkhögskola så insjuknade jag i hjärnhinneinflammation. Jag blev tvungen att isoleras hemma då det Epidemiska sjukhuset var överbelagt med patienter i samma tillstånd. Mamma verkade inte riktigt tåla att jag fick uppmärksamhet på grund av mitt insjuknande så en dag kom hon ilsket in och slog upp fönstret för vädring. Jag blev så upprörd att jag steg upp för tidigt och fick i och med detta senare mycket problem med huvudet.

Jag yrade mycket och en natt kändes det som om hela sängen brann. Jag tyckte plötsligt att jag befann mig i helvetet. Men mycket stor möda stapplade jag mig fram till min fars bokhylla och letade efter något som kunde lindra min ångest. Jag hittade Carl-Olov Rosenius samlade skrifter och slog upp en sida som handlade om Luk 12:32. Jag upplevde på nytt en läkande frid inom mig och min glödheta oro försvann. Mina två år på Vadstena Folkhögskola var en av de lyckligaste epokerna i mitt liv. Jag kände mig både väldigt vacker och lycklig. Jag hade långt, ljusblont lockigt hår uppsatt i en tofs. Under denna tid gick jag och såg min allra första film på biografen, Värmlänningarna men på grund av min stränga religiösa uppväxt så gav den mig en hel natt fylld av ångest och samvetskval vilket man kan skratta åt idag.

När jag gått klart folkhögskolan så började jag hösten 1959 på Ersta Diakonissanstalt. Det var pappa som hade sett en annons i tidningen Kyrka och Folk och tipsat mig om detta. Första året fick man gå som provelev vad gällde olika praktiska uppgifter i sjukvård och teori. När det sedan var dags att välja inriktning så rekommenderades jag att fortbilda mig på Sociala Barna och Ungdomsvårdsseminariet som låg på Östermalm i Stockholm där man slutligen blev socialpedagog. Ersta bekostade min utbildning då de tänkte att jag som diakonissa skulle kunna ta över Skede Barnhem och bli barnhemsföreståndare.

Innan jag kunde börja min utbildning som socialpedagog så var jag tvungen att göra förpraktik i storkök och gå en barnsköterskeutbildning samt en hemkulturkurs i Sigtuna som hölls av Svenska Kyrkans Lekmannaskola och det var här som jag ofta låg instängd raklång på golvet och bad om klarhet angående äktenskapsfrågan gällande min ungdomskärlek som jag snart ska berätta mer om. Jag gick även till min favoritförfattare Olof Hartmans kapell varje kväll klockan 22.00 för att läsa tidegärdens completorium.

Under första året på Ersta så tappade jag dock andligt fotfästet. Jag slutade äta och låg så ofta jag kunde på knä i Ersta kyrka för att komma till andlig klarhet.





Måndag den 28 December 2009

5. Chorea Huntington spöket /6 Frälsningsögonblicket

Ingrid (f. 1912.22.02.d 1991.21.10) var det sjunde syskonet som gifte sig med 20 år äldre John som hade en herrgård Loddby utanför Söderköping. De fick Birgitta, Ulla, Elisabeth och Kristina. Alva (f. 1916. 01.08 d. 1980) skötte vidare hushållet i Falketorp och Emma-Lisa (f. 1919.08.02 d.1981) jobbade även hon som hemsyster.


5. Chorea Huntington spöket

Många i släkten förblev ogifta på grund av rädslan för en påstådd ärftlig sjukdom Chorea Huntington som morbror till mamma Gottfrid och hans dotter skulle ha dött av. Fruktan för denna sjukdom blev så stor att vissa valde att gifta sig då det var för sent att föda barn. Många trodde att min yngsta syster hade sjukdomen. Man var dock dåligt påläst vad gäller ärftlighetsgång och sådant. Mamma kunde inte föra sjukdomen vidare och därmed kunde ej heller hennes barn ha den. Numera kan sjukdomen konstateras genom blodprov. Detta s.k. sjukdoms ”spöke” ställde till med oerhörda problem i släkten. Det gick så långt att när en utav mina mostrars barn gifte sig blev alla i släkten bjudna utom vår familj. Det var en skam att synas om man troddes vara bärare utav sjukdomen.

Detta satte alltså djupa spår i mig, så pass djupa att jag 1971 hade alla papper klara för sterilisering men vid just denna tidpunkt så kom andedopet in i mitt liv. Det var nu som jag för första gången kunde uppleva Guds röst, sång och tal inom mig. Hans Malmberg och Blå Korset i Stockholm förändrade min grundinställning. Han gjorde klart för mig med en enkel skiss att likafullt som Jesus bar vår synd så tog han vår sjukdom. Han ritade ett kors med Jesus och en soptunna nedanför där all synd och sjukdom låg. Min fruktan för sjukdomen försvann en gång för alla. Min systers läkare erkände på dödsbädden att hans diagnos varit fel men då var redan stor skada skedd.


6. Frälsnings ögonblicket

Jag mötte Gud eller rättare sagt Gud kom till mig en natt vid tio års ålder. Jag hade länge gått bakom ryggen på mina föräldrar. Jag hade stulit och ljugit utan att känna någon ånger eller sorg. Det blev en sport för mig att kunna hålla mig undan utan att bli upptäckt. Men en natt så besökte Herren mig och öppnade mina ögon. Jag började bittert gråta. Jag hörde en röst säga; ”Gråt inte, se lejonet av Juda har övervunnit” (Upp 5:5) Visste inte då att ordet fanns i Bibeln. Jag kände en frid sänka sig över mig där jag låg.
Jag inväntade ivrigt morgonen och bekände mina ”småbrott”. Några rader ur en barndoms sång dök upp i mitt huvud.

”O, tag mitt hjärta, tag det nu och släpp det aldrig mer”








(Foto: Farmor Amanda)

Måndag den 28 December 2009

forts släktregister och berättande hörsägen

Farfar Hjalmar Severin (f.1872.04.15 d.1958.01.12) var en yrkesfiskare större delen av sitt liv men jobbade även som skeppspojke under delar av 1890 och 1892 varav anteckningar i en sjöfartsbok finns efterlämnad. Platser som noterades i boken är bland annat Stockholm, Västervik, England och sist östersjöhamnarna där han tjänstgjorde på fartyget Gottfrid.
Det var antagligen någon gång under den här tiden som han skaffade sina välkända luffarprickar som han lät intatuera mellan vänster pekfinger och tumme. Det tre prickarna kan ha två olika betydelser, den första är ”sova, äta och skita” den andra betydelsen är tro, hopp och kärlek” men eftersom Hjalmar inte var troende på den här tiden var den första betydelsen den mest troliga.

På vintern 1894 inträffade en händelse som kom att förändra Hjalmar för resten av sitt liv då han av misstag vådasköt sin bästa vän under en sjöfågeljakt som p.g.a. av skadorna senare avled på Västerviks lasarett. Denna vän kom till tro på sjukhuset och blev sedan en tydlig inspiration till farfars omvändelse som tidigare varit en stor suput och villig slagkämpe.

Hjalmar blev sedan en av initiativtagarna till att bygga missionshuset på Händelöp och startade även söndagsskola. (Det sägs att namnet Händelöp uppkom när öbefolkningen tvingades fly från danskarna ”Hän de löpo”) Hjalmar gifte sig den 25 oktober, 1895 med Klara Amanda Jönsson (f.1870.02.20 d.1922.12.14) Amanda och Hjalmar fick tio barn tillsammans varav Märta, deras första barn dog vid 7 månaders ålder 1896.

Amanda förlorade mycket blod vid sina förlossningar och sägs även ha varit nervklen till kynnet men jag föreställer mig att det var en ganska förklarlig klenhet efter så många barn och en fiskarehustrus alla plikter. Det sägs att Amanda hade ett hjärta av guld och mycket kärlek att ge till sina barn vilket kom att påverka min pappa väldigt mycket. Det var på Vinö udde som Amanda sägs ha stått redo att hoppa igenom fönstret från andra våningen med sonen Elis i famnen när den äldre sonen Martin råkade komma in och stoppade henne i sista sekunden.

1911 flyttade Hjalmar och Amanda till Vinö udde i Lofta utanför Gamleby där han var en av de första som hade bil i landet. Strax innan Amanda dog 1922 av svagt hjärta hade hon tagit yngsta sonen Elis i sin famn som då var sex år och sagt ”Adjö med dig min lilla guldklimp”.










Måndag den 28 December 2009

Uppväxt och barndomsminnen

Kortet är taget 15 April 1942 på Farfar Hjalmars 70 års kalas. Från vänster i mitten raden Martin, John och snett ovanför pappa, mamma, Gunnar, Ada, Erik, Elis, Albert och hans fru Elin. I mitten farfar Hjalmar till höger om honom farmor Elin och mig i knät. Det längsta barnet är Ingegärd, längst till höger nertill Lennart och Karl-Gunnar.
Huset där jag bodde från 1½ års ålder till 7.


4. Uppväxt och barndomsminnen

Det var i Rosenius kyrkan på Smala Gränd som mamma och pappa träffades för första gången. Pappa var då tullvakt på Skeppskajen och hade sina rötter i Nordöstra Smålands Missionsförening. Märta och Karl gifte på sommaren 2 Augusti 1930 i Falketorp i Östra Husby Kyrka och efterfesten hölls troligen i missionshuset.







(Foto: Morfar Alfred och mormor Amanda)

Måndag den 28 December 2009

forts. 2 Uppväxt och barndomsminnen

Jag var ett och ett halvt år när vi flyttade från Norrköping till Västervik eftersom pappa blivit befordrad inom tullen. Vid sju års ålder flyttade vi in i ett så kallat ”barnrikehus” på Rastaborgsgatan från Perugatan då vi inte lyckades bli av med hyresgästerna när vi behövde flera rum. Jag trivdes bäst i första huset och hade därmed svårt att förlika mig med denna flytt. När jag kände mig hotad utav de större pojkarna i kvarteret så brukade jag säga att pappa var polis och då fick jag vara ifred. Hans tulluniform såg ut som en polisuniform till min fördel. Som jag upplever det så var det pappa som kom att stå för kärleken i mitt hem. Kanske en anledning till att vi förstod varandra så bra var på grund av att vi var ganska lika i sätt och kynne men även till utseendet. Jag har aldrig träffat min biologiska farmor men har alltid känt en slags samhörighet med henne ändå. Varje sommar från ett års ålder till elva års ålder sändes jag bort till mina morföräldrar och mostrar i Falketorp då mamma behövde ”avlastning” som det så vackert hette.
Detta bidrog till att jag kände mig utslängd i världen på ett tidigt stadium. Någon gång mellan fyra och fem års ålder blev jag utsatt i skogen av två pojkar vars syfte var att jag inte skulle hitta hem vilket jag genom ett mirakel ändå lyckades göra. Denna händelse har satt djupa spår i mig och utökade tidigt min känsla utav utanförskap och övergivenhet.

Mammas föräldrar Alfred (f. 1874.07.03 d.1946.10.05) och Amanda (f.1879.18.04 d.1948.01.07) hade både hästar, grisar, höns och kor på gården.

Det sägs att Alfred hade rysk härkomst och att hans far sysslade med svartkonst. Han omkom tragiskt i samband med en skenande häst när Alfred endast var två år gammal. Vissa mostrar sysslade även med att fråga andar via ett trebent bord som unga. Moster Ingrid talade ofta med stort intresse om Loddby herrgård och dess omnejds ockulta företeelser. På sin senare höst byggde Alfred ett hus i Berghamra dit de också flyttade för att bland annat driva O.A. Anderssons’s Lanthandel. Den gamla lantbruksgården övertogs senare utav sonen Martin. I samma socken låg även mormors föräldrahem Brink och här hamnade jag både en och två veckor vissa somrar.

Det var min mormors bror Karl-Agust och hans fru Ester som tillsammans drivit gården vidare. Karl-August var ej bekännande kristen men högläste







Måndag den 28 December 2009

forts 3 uppväxt och barndomsminnen

dock ur Luthers huspostilla och liknande skrifter varje söndag. Ett starkt minne jag har från Brink är när jag fick se min morbror Lars som även bodde på gården nästan stångas ihjäl utav en tjur som hade lyckas slita sig ifrån ett parningstillfälle. Min morbror kom i underläge men i samma stund som tjuren skulle till att sätta hornen i honom fick tjuren syn på den dräktiga kon som istället blev föremålet för tjurens intresse.

Amanda och Alfred fick tvillingar 1899 som dog. Mammas syskon var George (f.1901.16.11 d.1983.23.12) som blev mer eller mindre isolerad på grund av en hörsel skada han fick i det militära som gjorde honom stendöv. Anna, det andra syskonet (f.1903.23.9) jobbade som hemsyster vilket var ett vanligt yrke bland denna tids kvinnor. Utbildningstiden och sysslorna varierade men var ofta någon form utav hushållsarbete. Ruth var det tredje syskonet och hon skötte Alfreds gamla lanthandel vidare efter hans död. Hon var ett stort original. Hon brukade bjuda sina kunder på kaffe och de välkända ”albinbullarna” som var ett mellanting mellan bulle och wienerbröd. Hon sa ofta; ”Den här affären går av Guds nåd och människors barmhärtighet”. Min kusin Birgitta och jag fick ofta cykla cirka en mil till Svenneby station och hämta varor i stora lådor och som belöning fick vi sockerdricka och bakelse vilket inte var något jag var van vid från mitt hem. En dag så ristade vi in i ett träd att vi aldrig skulle gifta oss. På den här tiden så hade flickor hårband så varje dag sprang jag till min ingifta moster Hanna, morbror Martins fru och fick mitt hårband isatt, vilket hon gjorde allra bäst.

Moster Alva skämde bort mig på sitt sätt genom att placera ut bullskivor och mjölk invid min säng varje morgon. Hon skötte trädgården som ett blomsterparadis och inomhus växte de mest fantastiska blommorna jag sett och hennes engelska pelargoner hängde som stora klockor i fönstret. Mellan Bergshamra och Falketorp låg en trekantig hönsbur som hade en höna och hennes små kycklingar, där kunde jag ligga i timmar och bara titta.

Karin (f. 1907.09.04 d.1994.17.01) var det fjärde syskonet och hon uppfostrades utav Esther och Karl-August i morföräldrahemmet istället för Falketorp. Karin gifte sig med Nils och de adopterade Nils-Åke och Katarina. Efter Karin kom Märta och efter Märta kom Martin (f.1910.30.07 d.1990.03.04) som tog över föräldragården i Falketorp. Martins barn var Per-Olof och Anders som fortfarande bor kvar i föräldragården.







(Mina föräldrars bröllopsdag)

Måndag den 28 December 2009

forts. Uppväxt och barndomsminnen

Jag upplevde ofta att mina mostrar avundades mamma utav olika anledningar. Mamma skickades ut i ladugården på hennes egen bröllops dag för att mjölka korna utav sina systrar.

Jag växte upp i mitten av en syskonskara på sju. Lennart och Karl-Gunnar var äldre än mig och höll ofta ihop. Kerstin och Gunborg var yngre och kallades för ”småflickorna”. Jag kände mig därför ensam i syskonskaran. Det gjorde även Ingegärd som var äldst och Eva som var yngst.

Jag blev familjens svarta får och min ensamhet ledde mig till att söka vänner på annat håll som ansågs vara för vilda och tvivelaktiga. Ingegärd ska enligt sägen ha yttrat; ”Vi vet inte vad vi ska ta oss till med Birgit”
Efter Kerstins födelse så fick mamma en amningspsykos så pappa fick rädda henne från att hoppa i Gamlebyviken där hon vid ett tillfälle försökte ta sitt liv.










Måndag den 28 December 2009

3. Släktregister och berättande hörsägen

Jag, Birgit Severin Forslund föddes i Norrköping den 22 november 1939 i S:t Olai församling. En präst blev utskickad och jag döptes direkt på sjukhuset vilket var vanligt förekommande under den här tiden. Jag växte upp i mitten av en syskon skara på sju mitt under andra världskriget. Jag kommer än idag ihåg hur pappa täckte för våra fönster på Perugatan med svart papper när krigsplanen härjade ovanför skyn. Det var extremt nära att Sverige blev indraget i kriget.

Pappa Karl (f.1898.01.06 d.1969.08.31) var tulltjänsteman och föddes på Händelöp i Västerviks skärgård bland nio syskon. Mamma växte upp på Vikbolandet i Falketorp (Östra Husbysocken) utanför Norrköping där också hennes släkt ligger begravd. Märta (f.1908.09.20. d.1991.08.26) saknade yrkesutbildning men jobbade som hembiträde hos en läkarfamilj i Stockholm när hon träffade Karl.





Måndag den 28 December 2009

2. Inledning

Det har nu gått ett tag sedan Birgit för första gången hastigt gav mig en kladd av minnesanteckningar som innehöll minnen från hennes barndom, ungdomsår till vuxenliv och ända fram tills idag. Anteckningarna innehåller även en del släktregister från både far och morföräldrarnas sida. Jag har fått Birgits tillåtelse att redigera dessa anteckningar inte med ett syfte att ändra på texten för att passa mitt eget tycke utan snarare för att hitta kärnpunkterna och försöka förstå vilka händelser och människor som hjälpt till att forma den person som jag kommit att lära känna som min mamma. Men framför allt är jag nog mer nyfiken på att bättre få lära känna barnet, den unga flickan och kvinnan Birgit som gick igenom många olika känslor, förälskelser, svek, framgångar samt misslyckanden.

Då original texten innehöll väldigt mycket fakta har jag tagit mig friheten att ta ut de delar som jag anser ligga av större intresse för närstående släkt och vänner. Jag beklagar att vi inte har kunnat ange döds och födelsedatum på alla släktingarna. Det är min övertygelse och förhoppning att du kommer finna texten, orden och minnena lika fängslande som jag själv fann dem första gången jag läste utskriften. Kanske vi idag allt för ofta söker efter svaren på de platser där vi ännu inte varit och bland de människor som vi ännu inte har mött men möjligheten finns ju att det också kan vara omvänt.
Kanske orden vi ofta försöker hitta redan blivit skrivna? Kanske kan våra vägval ibland kännas fel men de var i alla fall våra egna och detta kan ingen ta ifrån dig. Dina mörka och djupaste tankar, dina lyckligaste och varmaste minnen är kanske det enda vi egentligen äger. Det du har är; Ditt liv, om det var lyckligt eller olyckligt bestämmer du själv. Kanske våra liv i verkligheten ofta hamnar någonstans mitt i mellan. Men nu får du själv vänta med att höra utgången tills Birgit själv börjar sin berättelse. För många berättelser finns det...


Med Varm Hängivenhet
Din dotter
Sara Forslund
Eskilstuna, 19 Maj, 2006.






Måndag den 28 December 2009

Tillägnan

1. Tillägnan



Dessa anteckningar föddes fram när jag var på ett tåg på väg till en konferens i Norge, sommaren 1995. Jag började renskriva texten 1997 men något tycktes alltid komma i min väg. Antingen var det datorn som gick sönder eller så var det Tores något bristande intresse av att hjälpa mig renskriva texten. Så anteckningarna kom att bli liggandes då jag själv ej hade lärt mig att skriva maskin. Skrivmaskinen var också för det mesta upptagen.


”Herre låt ingenting binda de vingar vilka du en gång givit åt mig. Giv att jag fri över jorden mig svingar. Lever och sjunger allenast för dig”


Denna Lina Sandell sång sjöng jag ofta som barn. Jag vill tillägna denna bok till mina barn Eva-Maria, Daniel, Monika, Rolf, Sara, ingifta och mina barnbarn.



Med kärlek
Birgit Severin Forslund














Måndag den 28 December 2009

INDEX

INDEX




1. Tillägnan



2. Inledning



3. Släkt register och berättande hörsägen



4. Barndomsminnen



5. Chorea Huntington spöket



6. Frälsnings ögonblicket



7. Isolerad med hjärnhinneinflammation



8. Första äktenskapet



9. Andra äktenskapet



10. Idag