teqla

35 år

från Norrköping

Dagbok

Dagbok - Februari 2005

« Tillbaka till dagböcker

Hur kunde jag tro att den kärleken som för mig varit den enda sanna var bortglömd? glödhet gjorde den sig påmind idag om min kärleks storhetstid och allt detta som hjärtat glömt fanns där. Hos honom.

Måndag den 28 Februari 2005

Ett hjärta som glömdes bort.

måndag:

såg honom på bussen idag.
fan jag vågade inte ens se honom i ögonen..

vänta ska ta allt från början.

för ett år sen på alla hjärtans dag var jag och mina vänner ute o festade.

Jag hade under festen kollat in en kille, mörk kille och tyckte väl att han såg helt ok ut.

Nej han såg intressant ut.
ju mer jag fick i mig desto vackrare blev han i mina ögon.

så efter festen småsnacka jag lite med honom och vi kom rätt bra överrens och det hade varit allt om det inte varit för den lilla incidenten som inträffade.

min kompis började bråka med en annan nära vän till mig och hon började gråta.

Han var genast där med sin varma famn och tröstade henne.

Jaha, så vi har EN gemensam kompis åsså? tänkte jag och gick fram till de.

Min kompis förklarde hela historien och sa att hon helst ville vara själv ett tag, så gick hon och kvar blev han och jag- i mörkret bort från allt och alla.

Impulsen att få känna hans närhet var desperat stark så jag gick fram och kramade om honom.

han kysste mig på pannan denna främling och viskade nåt i mitt öra.

Vi kysstes och kysstes och kysstes..

De kyssarna räckte tydligen för att värma mitt hjärta i den frusna februarinatten.

natten till den 14/2-2004.

Så fortsatte vi att ses.

och vi firade alla hjärtans dag tillsammans trots att vi knappt kände varandra.

allting kändes bara såå rätt!

get it?

Jag tror att vi spenderade halva vår tid tätt ihopslingrade och gosande..

men vi hittade även på andra saker..
Vi gick åp bio, hyrde filmer, umgicks med våra familjer vid högtiderna, festade ihop, träffade nya och gemensamma vänner..

Så kom den kvällen då han föreslog efter ett gräl vi haft att han skulle följa med och kolla på min kompis basketmatch.

jag hade ingen lust att bråka mer med honom och det vore väl ett perfekt sätt att bli sams igen?

Så vi åkte dit, kollade på matchen och redde ut allt.

på väg tillbaka hem hände det en massa saker och plötsligt var både soc och polisen inblandade.

förvirrad åkte jag hem och lämnade honom kvar.

Sen dess har jag bara träffat honom några gånger men aldrig har vi pratat om det vi en gång haft.

Aldrig har nån av oss nämt våra långa nätter tillsammans eller alla dessa gånger han öppnat hans varma famn för att trösta eller värma mig.

Fortfarande fortsatte folk både vänner och familjer att se oss som det perfekta paret långt efter den kvällen som fick tala för vårt förhållande.

tystnaden mellan oss tog död på vårt fina perfekta förhållande och för varje gång vi ses sänker vi blickarna och låtsas inte minnas.

Så idag.

Måndag den 28 februari 2005.

jag satt på bussen hem och var djupt inne i mina tankar om min kommande audition nästa vecka när en mörk kille stiger på bussen.

mitt hjärta börjar genast bulta genom den alltför åtsittande jackan.

jag känner mig kvävd där jag sitter nervöst och ser honom komma närmare mig.

En plats kvar.

Bredvid mig. o den jäveln tar den.

Kunde han inte ha stått upp?!

- hej säger han och ser mig i ögonen.

- eh..hej. svarar jag och besvarar hans blick.

- hur är det?

- bra. själv?

- jo, helt ok. mycket att göra bara.

- mm joo. samma här.

- hörde om ditt dansprojekt föresten! hur går det?

- jodå, det går väl.

- jaha. ok bra.

- ja, antar det.

- hur går det med killen då?

- ehh..va?

( vad fan vet HAN om det?!)

- ja, hur går det med Fredrik?

- ehh jo..det går väl, hur visste du..?

- folk snackar.

- hmm ok.

vad mer vet han?!

- jag blev faktiskt ledsen när jag fick höra.

- jasså? säger jag och sänker blicken igen.

- ja. Jag antar att jag aldrig kommit över dig.

- *host* ok..*host*

- men det är väl så dags nu så! säger han utan att ta bort blicken ifrån mig. det kändes som om han väntade på nån sorts bekräftelse och jag skämdes så otroligt mycket eftersom jag plötsligt fick för mig att jag svikit honom och det som en gång var oss.

- aja, men har hört att Fredrik är en bra kille och så länge han behandlar dig väl så är det bra antar jag!

- eh jo. han är väl helt ok.

- Har du aldrig undrat över hur det tog slut mellan oss?

- nej.

( Det här känns obekvämt nu. ska jag behöva snacka om det här NU och på bussen?! alla lyssnar säkert och går hem och berättar för deras lyckliga fruar, män , barn eller kompisar om samtalet de hörde på bussen!)

- ok. men så du vet. polisgrejen var inget allvarligt.

- whatever. snälla det var ett år sen, vem bryr sig nu?

( varför berättade inte du det här för ett år sen?!)

- joo det är sant. men tyckte att du borde veta.

- vad skulle det göra för skillnad nu?

- nej, du har rätt. du har ju gått vidare säger han med en aning anklagelse i rösten.

- jag antar det svarar jag irriterat.

vi sitter tysta den sista delen av bussresan och jag skyndar mig att kliva av så fort bussdörrarna öppnas.

Han kliver förstås av på samma och förklar att han ska hem till en kompis.

Han följer mig hela vägen hem men hejdar sig när jag går upp på uppgången.

- så ses vi nåt?

- kanske.

- det är fest i helgen om du vill..?

- kanske.

- jag blir glad om du kommer.

- ok.

- snälla kom?!

( desperata jävel)

- mm kanske det. en kompis fyller år till helgen.

- men vi kan väl ses i helgen då? fredag elelr lördag?

- jag kanske ska till sthlm till helgen.

- ok säger han besviket.

- ehh kom hit säger jag och sträcker mina armar emot honom.

han tittar upp och ler, han omfamnar mig med sin varma famn och en deja vú känsla sprider sig geonom hela min kropp.

- jag har saknat dig så jävla mycket säger han och borrar sitt ansikte i mitt hår.

- mm visst.

- aja. ska väl dra mig hemåt nu säger han utan att släppa taget om mig.

- ok. så du vill inte med in ett tag? du kan hjälpa mig med maten eller med läxorna om du vill?

- frestande, men vi tar det en annan gång.

- hmm ok. joo det blir kanske bäst så.

- jaa.

jag frigör mig ifrån hans trygga famn och ger honom en kyss på kinden innan jag vänder mig om och går in.

Så är man här då.

Gör om tankar till ord, med ett hjärta som blivit påmind om en kärlekshistoria för ett år sen.

ett historia som glömdes bort men etsat sig fast med rötterna starkt fastvuxna i själen.

//TeQla.

2005

mars (1)
februari (1)