HG.

31 år

från Trollhättan

Dagbok

Dagbok - Februari 2011

« Tillbaka till dagböcker

Söndag den 27 Februari 2011

Tankegång

Jag sitter framför min dator och tänker på allt som finns att tänka på denna kväll, natt, morgon. I dag ska jag inte leva, hade jag tänkt mig.
Jag ska bara existera.

Det gör ont att leva, men det är lite lättare att uthärda en existens än att helt leva. Bara för en dag, okej?
Jag kommer tillbaka på måndag.
Då ska jag till praktiken, och då har jag inte tid att inte leva, enbart existera. Då måste jag göra både och, för då måste jag vara trevlig och intresserad och se om jag klarar av att vara lastbilschaffis inne i Göteborg.
Inte för att jag ska köra, men jag ska åka med.

Jag tänker på att det inte fungerar.
Kommer det någonsin att fungera?
Jag vill det mer än jag någonsin velat någonting alls.
Men om det inte fungerar, kan jag få komma till dig och bara krypa ihop bredvid dig på sängen och bara ligga där och andas in dig i lungorna?
Glömma verkligheten för en natt eller två? Då hade jag nog orkat leva också, inte enbart existera.
Jag hade behövt få ligga där bredvid dig, utan att göra något, bara ligga där och andas in dig i mina lungor. Få veta att du existerar och lever, att det är möjligt, att jag också klarar av det, men i natt så slipper jag tänka på det.
Det hade blivit så mycket bättre då.

Jag saknar dig.

Lördag den 26 Februari 2011

Fly

Jag letar och letar men jag hittar ingenting. Jag är blott sjutton år, men jag är redan trött på familjelivet. Bo själv är nog en idé som passar mig, eller bo med några vänner, så att man kan dela på hyran.
Men jag hittar varken jobb eller sommarjobb. Jag går på lärlingsgymnasium, så jag får praktisera fyra dagar i veckan med min inriktning och en dag går jag som vanlig skolelev. Den här praktikplatsen kan leda till ett sommarjobb för mig om jag ligger i och presterar bra. Och det kan leda till pengar till mig och kanske pengar till en framtida lägenhet *woohoo*.
Jag ogillar att bo som jag gör.
Jag har ett eget rum, väldigt stort är det också, men jag trivs inte.
Huset har fuktskador och det finns mögel i badrummet, alltså inte sån mögel som går att torka bort, utan svartmögel som kommer utifrån.
Men familjen har inte pengar nog för att fixa det.
Tyvärr.
Jag vill därför flytta så fort jag kan.
Kanske kan jag ta med mig min syster, så att hon kan få bo hos mig och slippa huset? Hon mår minst lika dåligt som jag. Och i såna fall får ju våra föräldrar studiebidraget, alltså hon börjar gymnasiet till hösten, och då kan ju jag få lite av de pengarna så jag kan köpa mat och betala hyran.
Finfint låter det.
Hade velat göra så, ifall det gick.
För jag orkar verkligen inte bo kvar här en längre tid.

Det har blivit bättre; förr kunde vi sitta en hel vecka utan att göra någonting med familjen, utan att någon brydde sig om det heller. Jag klagade, jag försökte, jag ville. Men ingen brydde sig.
Min mor försökte hon också, men hon slutade, hon orkade inte.
Min syster mår dåligt av det.
Min far likaså.
Det har blivit lite bättre. Vi pratar i alla fall lite mer nu.
Men det har inte räckt för min del.
Så jag har fallit ner i depression.
Jag känner mig hemskt otacksam...

Inte för att jag har fått någon psykolog eller läkare som sagt det, för jag orkar inte sitta kvar eller gå på möten tillräckligt länge för att de ska fatta.
Jag slutar efter några gånger, då jag känner att det är helt onödigt.
Ingen lyssnar ändå.
Det finns en kurator som lyssnat, men han får inte jobba som det längre.
Jag vet inte varför.
Rektorn på den skolan var helt galen. Jag tror att kuratorn blev sparkad för att han var omtyckt av eleverna. Rektorn var inte omtyckt av eleverna.
Därför straffas eleverna.
De fick vara kuratorlösa en längre tid.
Fy för den mannen.

Nu har de en ny kurator.
Han verkar ok... men jag har inte orkat prata med honom.

Ännu en människa som man ska blotta själen för?
Nej tack.

Torsdag den 24 Februari 2011

En ny början

Allting har ett slut, oavsett om vi vill det eller inte. Det är ingenting vi kan ändra på, hur mycket vi än försöker.
Men den här gången skulle jag vilja påstå att det är inte slut, bara ett sätt att få börja om på nytt. Som när man tröttnar på en by och flyttar in till storstaden. Det kommer nog också att hända för mig. Någon gång i framtiden.
Jag säger inte att jag vill glömma allting som hänt mig tidigare, nej tvärtom. Jag ska hedra minnet av mina tidigare erfarenheter och ta del av de när jag försöker bygga upp på nytt.
Som en återfödsel när man minns allting som hänt en tidigare.
Då har man nästan större chans att lyckas med nästa äventyr, med nästa chansning på livet.
För nu ska jag verkligen chansa.
Jag ska chansa på det som kallas livet, på det som kallas att leva.
Jag ska leva mitt liv helt ut, men självklart så kommer förnuftet att finnas med, överallt, i vad jag än hittar på.
Men jag kommer att starta om på nytt.
Spara pengar, köpa nya kläder, möblera om i mitt rum, söka sommarjobb alternativt ett jobb jag kan ha under helger eller enbart på lov, kanske söka upp mina vänner och umgås med dem lite mer.
Jag vill inte missa någonting av det som händer utanför mina fyra väggar.
Jag är allt för nyfiken för att gå miste om någonting som är värt att ta del av.
Det kan ju hända att jag missar någonting viktigt, som en "once in a lifetime"-festival, där System of a Down är med, åter tillsammans i sin grupp? Jag har inga Metaltown-pengar, men jag lär inte missa nästa tillfälle.
Sådana saker menar jag.
Från och med nu ska jag leva mitt liv.
Så som jag vill ha det.

2011

mars (4)
februari (3)