Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




User avatar

Slisk Querzion Lindqvist


34 år Male icon från Karlstad


Dagbok

Dagbok - Februari 2014

« Tillbaka till dagböcker

Detta är en hyllning och en hälsning till alla de jag känner och de jag inte redan mött. Det är bara ren text, men jag menar vad jag har skrivit.

Fredag den 14 Februari 2014

Gammalt och Nytt [REN TEXT]

Visst för att man skaffar nya vänner men när man har haft några under en längre tid, mer liknande halva eller mer än en tredjedel av sitt liv, de vännerna släpper man inte, de har liksom växt ihop med en på ett spirituellt plan, man har en massa delade minnen som ingen annan har med en och man har spenderat otaliga timmar till konversationer om allt och ingenting och framför allt, man har haft tid med varandra för att kunna bygga upp tillit, respekt och förståelse för varandra. Utan vissa av mina gamla vänner så hade jag inte varit den jag är idag, de har varit varit ens grund att stå på när världen har börjat svikta och de har varit ens tak när det har öst ner bekymmer på en. En äkta vän håller alltid ens hand eller kramar om en när allt bara vänt upp och ner, nu när jag beskriver hur bra en hel hope av mina vänner har varit, då kan man inte annat än att fundera, har jag varit en bra vän? Har jag varit någons stöttepelare när de har behövt det och om jag har kommer jag fortsätta att vara det i framtiden?

Sen har vi nya vänner, en del förlorar man kvickt och en del väljer att stanna vid ens sida, även om man är jobbig till och från. Man bekantar sig alltid med nya människor och det är huvudsakligen därför man träffar nya personer, för att se hur lång tid man har dem som vän och hur många delade minnen man kommer att få, jag som inte direkt har någon tolerans för att saker och ting ska ta tid är det ibland väldigt svårt att ha långvariga relationer med folk för jag har nada tålamod.

Men ni där ute som väljer att vara min vän och klarar av hur jag är kommer jag att längta efter att träffa och lära känna och jag kommer kanske inte vara den bästa eller mest aktiva på att vara i kontakt med dig, men när jag väl har dig i tankarna så dyker du upp till och från och kommer att fortsätta att invadera mina tankar i många år framöver.





Fredag den 14 Februari 2014

Tankar.

Jag har ingen aning om hur mycket jag har förändrats genom åren, men jag vet att jag har det i varje fall.

När jag sätter mig här, vid denna sidan, så dyker det bara upp en massa nytt material i huvudet, jag använder denna sida för att skriva av mig mina tankar som jag har just i den stunden, jag vet inte ens om det jag skriver är något bra, det är bara just då i den stunden.
Jag har blivit erbjuden att vara med i en poesi samling, men jag vet inte, jag hade inte råd, sen hörde jag inget mer om det, så jag har ingen aning om det va så att det faktiskt var ett seriöst erbjudande.

Mycket har hänt sen jag var liten, jag har mist vänner, bekanta och en bror. Droger, sjukdom, olyckor och självmord. Det händer alla någon gång att de mister någon så man är ju inte ensam om det.

Jag funderar på vart mitt liv beger sig, vad som kommer hända mig och vad jag varit med om. Nästan inget har varit positivt men jag har lärt känna en hel del människor på vägen än så länge och fler lär jag att träffa och några av de jag redan mött är stadiga, vänliga och känsliga människor som jag respekterar och litar på mer än jag kan beskriva. De som står mig som närmast är mina bröder och de är mina systrar, och det gläder mig att de vill vara mina vänner.

Flydde nyligen verkligheten, det blev för mycket för att hantera på en gång så jag gömde mig, gjorde slut på ett förhållande, jag upptäckte att jag inte alls trivdes i det, drog på LAN och kom inte hem, jag ska flytta, dubbel hyra och rumskamrat, men det är ca 170+ m² mer än den gamla, känner mig fri på ett helt annat sätt och jag känner mig inte alls rädd för hus längre, kanske för att vi bor på övervåningen. Känner mig inte trygg men jag känner mig inte ensam hela tiden.
Något måste ju vara bra med det.

Suttit och pratat med en som får mig riktigt glad och barnslig, det känns som en evighet sen, men jag har ingen aning om det är bra att känna sig så, är ju trots allt fortfarande väldigt vilsen.

Jag tänkte att jag skulle börja snacka med lite mer vuxet folk för en gångs skull, växa till mig lite och bli mer mogen, jag har ju några år på nacken och jag borde väl uppföra mig som det, men jag trivs med att vara barnslig, men jag vet fortfarande inte till 100% vad jag vill bli, jag har sedan jag va liten velat bli en programmerare, och senare kommit underfund med att jag vill skriva program som används inom lärande, och inlärning. Jag har även haft tankar på att bli matematiker eller kvantfysiker/kaosteoretiker, skulle även tänka mig att ta upp konsten och försöka bli bättre eller släppa en diktsamling när den är tillräckligt stor eller skriva en bok.
Fick höra att jag inger ett förtroende för andra väldigt fort, vet inte om det är positivt, men jag fick förslaget att välja yrkesvägen politiker, men med min syn på hur jag vill ha saker och ting och med mitt ovetande om hur saker och ting ska gå till så vet jag inte vilket parti jag skulle välja att arbeta för eller om jag skulle starta ett nytt. Skulle säkert bara göra bort mig, och jag vet inte om jag skulle vara tillräckligt respektingivande för att arbeta med det, men tanken har sen dess återkommit då och då. Yrkesval är svårt.

Jag skull vilja yrka för direkt demokrati för vissa enskilda frågor, för vad jag känner nu är att Demokrati är synonym med massdiktatur och det skulle jag vilja ändra på.

Nog om det, fick igår i varje fall veta att min lägenhet bara är min till 1:a Mars. Så det blir till att skriva på kontrakt för lägenhet här idag, att få veta det lindrade min ångest något extremt. Känner mig lättad, men nu kommer nästa punkt, flytten, det är ett äventyr i sig.

Vi får se hur det löser sig.





Jag blev tidigare idag lite frustrerad, jag har en hel del kvar att kämpa med, det står helt klart för mig.

Fredag den 14 Februari 2014

Din jävla idiot!

Jag hatar att du lämnade mig din jävla idiot! Du fyller snart är igen, drygt att det har gått över tre år sedan du lämnade mig, men jag förtjänar inte att tänka på dig så mycket som jag gjort sen din bortgång. Jag mår bättre nu, det släppte för ett par år sen, jag är inte lika depp och gloomy längre, kunde du inte väntat ett tag till?
Så hade jag haft någon att snacka med, låter säkert själviskt. Jag vet att du behövde någon och jag inte fanns där för dig, ångrar det som fasen, ångrar att jag va så otrevlig, ångrar att jag stötte bort dig, ångrar att jag var arg, nu finns du inte längre så det går inte att göra något åt det. Varför i helvete kunde du inte bara kämpat på som vi andra fick göra?!

Jag känner mig så förbannat självisk och samvetet om att jag inte behandlade dig något bra eller bättre än de andra äter upp mig. Jag är glad att det inte är konstant dock. Jag vill träffa dig snart igen, men jag måste vänta, jag har bestämt mig att fortsätta tills det är min tur. Jag saknar dig så oerhört mycket och jag vet inte om jag har rätt att göra det.

Jag älskar dig brorsan!





 

2014

mars (1)
februari (3)