Återuppväcka hemska minnen...

Torsdag den 26 Mars 2009

Krypande rädsla

Nutid:
Jag hörde hans vrål och jag såg hans vinglande steg. Jag drog mig längre och längre bort från hans mörka gestalt. Han såg mig inte och han brydde sig inte om mig men jag var väl medveten om hans närvaro. Jag kände hur tårarna trängde upp i ögonen på mig och jag slog armarna om kroppen. Såg med rädslan pockande i bröstet mot honom. "Kom inte närmare" tänkte jag. "Gå så långt bort från mig som möjligt. Vill inte ha dig nära." När han äntligen försvann ur min åsyn och jag visste att jag aldrig behövde se honom mera kunde jag äntligen andas ut. Äntligen slapp jag den äckliga, klibbiga ångesten, paniken, rädslan i min kropp. Allt blev lugnt och spritdoften avlägsnade sig i samma stund som den mörka gestalten försvann allt längre bort...

Dåtid:
Jag såg hans flin och jag såg hans glasartade blick. Jag ville genast vända och springa därifrån, till tryggheten. Jag gick vidare in med mitt sällskap. Jag kkunde inte vända. Han blev gladare och gladare, sprallig. Sen satte han sig bredvid mig i soffan. Jag ville bara skrika rakt ut. Ingenting hände, ingen märkte något. Det var som om allting stod helt stilla runt omkring mig trots att hela rummet kryllade av människor. Jag ville bara skrika: "Ser ni mig inte?! Rädda mig då!!" Nej, jag fick klara mig själv som alla andra gånger. Han tog min hand och flätade samman våra fingrar. Han sa med lagom sluddrig röst att han ville att jag skulle få känna på en riktig manshand. Min pojkvän satt bredvid mig och gjorde inget, sa inget. Jag slet mig loss tillslut och gick ut för att röka. Ville vara så långt bort som möjligt från "den där". Vi sa hej då och åkte därifrån efter att jag sagt att jag vägrade gå in i det där huset igen. Hela vägen hem i bilen satt jag och grät, skakade i min ensamhet och äcklet. Jag fick klara mig själv. Inget stöd någonstans ifrån.

Varför kan INGEN någonsin RÄDDA MIG??!! Jag vill inte klara mig själv. Jag vill ha kärlek och stöd. Vart är alla när jag behöver någon allra mest?!
Jag = maskrosbarn.





Psykisk misshandel när den bara blir värre och värre.

Onsdag den 25 Mars 2009

Ännu en gång...

Ännu en gång har han vunnit över dig
Ännu en gång har han fått dig dit han vill
Ännu en gång har han tryckt ner dig i skorna

Du tycker inte om det han gör
Men ändå låter du honom styra över dig hela tiden
Du bara låter det hända
Du försöker inte ens sätta dig upp mot honom

Varje gång han har gjort något, sagt något
Så är det jag som får höra allt
Jag orkar inte höra på det ännu en gång
Jag vill inte höra allt som han gör
Speciellt inte när du inte ens försöker att få ett bättre liv

Jag vill stötta dig
Jag har ju varit i samma sits själv
Men jag bestämde mig för att få ett bättre liv
Jag gjorde slut på allt lidande
Varför vill du inte göra detsamma?
Om du inte tänker på dig själv
Så borde du väl ändå tänka på dina döttrar..?




Onsdag den 25 Mars 2009

Doften av minnen

Kände doften av det
Jag drog in djupt
Kände hur doften uppfyllde varje del av min kropp
Åh, vad jag saknar det
Jag blundade för att kunna njuta helt
Bara ett par veckor kvar
Kanske lite längre
Men jag kan inte vara utan det
Jag tänker skita i vad alla andra säger
Mitt liv, mitt val

Jag kan inte vara utan längre
Fylla mina lungor med det
Jag längtar så
Längtan bor i mina drömmar om nätterna
Begäret bor i mina ådror

Snart, snart...
Jag ser det framför mig
Snart är längtan och väntan slut

Snart får jag tända min första cigg på 10 månader...