XidoTheFirst

Dagbok

Dagbok - Mars 2012

« Tillbaka till dagböcker

Tisdag den 6 Mars 2012

Min värsta mardröm

När jag vaknade i morse så fann jag min huvudkudde intränkt i de smärtande tårarna av sorg. Jag har haft många mardrömmar i mitt liv, den nästa konstant värre än den förra. Men det här... Det var för mycket.

När jag var 8 så dog min farfar och han är den jag stått närmast i hela min släkt trots att jag knappt hann lära känna honom.

Vad som gick i mutt huvud inatt var en full repris av de värsta minnena jag har efter hans död.
Det första som gick förbi mig var kvällen som mina pappa berättade för mig och min bror. En av de värsta bitarna va att vi då befann oss i min farmor och farfars stuga.
Pappa tog in oss i vardagsrummet och satte oss ner i soffan, det tog honom lång tid att säga något alls. Men den första meningen som kom förbi hans läppar sa allt. "Ni vet att farfar åkte in på operation"...

Hela världen stannade, allt vart vitt, ingenting fanns och allt jag kunde tänka var; säg det inte, säg det inte... Men det gjorde han. "Farfar finns inte mer".

Först så högg en svart kniv genom mitt hjärta sen blev allting svart och jag vet inte hur länge vi satt där och bara stirrade rakt fram... Först gick min bror och efter att pappa tittat oroligt på mig ett bra tag så gick han oxå.

Tiden försvann... Nån gång så gick jag också, in på mitt rum och satte mig på sängen där jag fortsatte stirra in i väggen. Hela natten satt jag där och bara stirrade. Sen när solen gick upp igen, då sjönk det in...

Först föll en ensam tår, sen några till och inom sekunder så satt jag och skrek. Skrek och skrek och skrek... Min pappa rusade in och försökte förbrilt få mig att lugna ner mig, men ingenting funkade. Jag satt och skrek i timmar, slog i väggen, rev mina armar, slog mig själv i ansiktet...

Jag mins inte hur länge jag satt där eller hur jag fick mig till att sluta...

Nästa minne som flög mig förbi var när vi åkte för att se honom i kistan i en liten, vacker stenkyrka i närheten. Där var min farbror, min faster, min farmor, pappa och jag. När vi först kom in så gick vi fram till kistan och det första jag tänkte va att han i alla fall hade kvar sin heder och stolthet när han låg där, han såg modig ut.
Men något som Aldrig kommer suddas från min näthinna är bilden av min farmor i det där lilla rummet. Hon satt på stolen till vänster om mig... Hela hennes kropp skakade, jag vet att jag hakade upp mig så på hur hennes haka bara, skakade... Tårarna strömmade ner för hennes ansikte men hon var helt död bakom ögonen. Det skrämde mig. Allt jag vlle göra var att ta hennes hand men jag var så rädd att det bara skulle göra saker värre.
Min farbror gick runt, runt kistan och påpekade detaljer i hantverket, han förnekade alltihop. Jag var 8, men så mycket förstod jag.
På min andra sida satt min pappa, han var helt lugn... Men lika död bakom ögonen som min farmor, det slog emot mig mest. Jag hade inte vågat titta på honom men när jag väl gjorde de så brast allting och tårarna började flöda ner för mina kinder. Då tog pappa ut mig...

Jag mins att jag var så ursinnig på mina två jämnåriga kusiner som inte ville komma, hur de kunde låta deras svaghet ta över från att se sin morfar så många gånger till som möjligt innan han försvann helt.
Det var därför jag bråkade jättemycket med min mamma och pappa då för att de skulle låta mig gå på allt som rörde honom.

På begravningen... Vi stod i det lilla rummet innan kyrksalen och farmor delade ut vita rosor till alla oss närmaste. Jag gick in med min mamma, som satte sig på 4e -5e bänken framifrån, och jag kunde inte för allt i världen förstå varför hon inte lät mig sitta där fram med de andra.
När vi satt där och jag vände mig om för att titta på henne så skakade även hennes haka, jag hade aldrig sett min älskade mamma så ledsen sen morfar dog. Jag gick fram med mina kusiner och vi la våra rosor på kistan och jag vet att jag dröjde kvar när de andra gick ner igen. Så länge att mamma fick komma upp och hämta mig, när jag vände mig om så såg jag hur alla tittade på mig. På den lilla fullständigt förstörda 8-åringen med tårar i hela ansiktet som inte ville säga hejdå till sin farfar. Jag såg medlidandet i allas ögon... Det gjorde ont i hela mig att gå därifrån. Det var sista gången jag var nära honom innan han försvann ner i jorden...

Jag skrev en dikt för länge sen som heter "Så många... <3", den handlar om min farfar... Den säger inte mycket om hur jag känner för det här. bara hur lång tid det tog för mig att helt låta det sjunka in.
Nu så sitter jag här med sorgen, som jag aldrig tog hand om då och den river sönder mig... Jag hoppas verkligen att det finns en himmel, så att vi kan träffas igen... <3

2012

mars (1)