BabyBlue

38 år

från Göteborg

Dagbok

Dagbok - Maj 2009

« Tillbaka till dagböcker

Söndag den 17 Maj 2009

Rätt ifrån hjärtat - men tro inte att ni känner mig för det.

En sådan där dag när det gör ont någonstans, tror det är i hjärtat fast kan vara själen också. Det är inte en sådan dag när det gör ont i båda två, alltid något.
Det är givetvis han som gör att jag just nu befinner mig i denna sinnesstämning, han som vi kan kalla K. Han som är K och alltid kommer vara K. En eldsjäl utan dess like, som dessvärre inte kan inse att han fötts med en vackrare själ än det flesta andra dödliga. Han brinner inuti, han får inte plats i sitt skin.
Ingen förstår varför jag finns med i bilden, inte jag heller egentligen. Jag kommer aldrig få den plats jag vill i denna varelsens värld, för ja, han har en egen sådan.
Suktandet ligger väl i att få komma innanför detta fort och utforska något jag aldrig tidigare skådat, spänningen och rädslan inför något nytt, något svårt, något omöjligt. Med en fot på marken och den andra på väg. Det enda jag väntar på är handen som ska fatta min och leda mig framåt.
Just nu står jag här, tänker inte hoppa upp till molnen denna gång. Tror det gör ont för att jag någonstans inser att det är förlorat, för man kan faktiskt förlora något man tekniskt sett aldrig haft. Drömmar kan väga tungt. Hans ord ännu tyngre.
Vissa människor har ett stort bekräftelsebehov, K’s är självförstörande. Denna törst på kärlek och behov av att ständigt höra att han är snygg gör att jag ifrågasätter hans avsikt när han ger komplimanger. Jag vet att han tycker att min mun är den finaste munnen. Jag vet att han tycker att jag är bra. Problemet är bara det att K tycker att många är bra. Han har en förmåga att få en att känna sig väldigt speciell. Att känna sig utvald. Men i min vetskap ligger att det inte bara är mig som han får runt sitt lillfinger. Han erövrar flickorna likt Gudrun svepte med sig dom svenska skogarna över en natt. Han är K, han är förödande speciell.
Som jag och min bästa, vi kan kalla henne A, kom fram till så är det dock olovligt att döma honom. För hur kan man döma någon som redan erkänt sig skyldig? Som redan lagt sig på marken och trampat på sig själv? Är nästan overkligt när jag hör honom berätta hur mycket han hatar sig själv, för hur kan han göra det? Det är ingen idé att försöka förstå, det är bara att acceptera. Hoppet är väl det sista som överger människan har jag hört. Ack va sant. För mitt hopp finns där. Även K’s. Han beskrev för mig förra veckan, han vill verkligen inte dö - men heller faktiskt inte leva. Kanske i andras öron låter skevt, och visst, så är säkerligen fallet. Men utifrån det perspektiv jag ser det ur är det positivt, han vill faktiskt inte dö. Han hoppas att det inte är försent för honom att må bra, jag tror verkligen att han har rätt. Han pratar om att han ska hålla huvudet högt för att han har lika stor rätt som alla andra att spatsera runt på denna jord. Givetvis har han rätt, det han misstar sig på är att ingen av betydelse någonsin hävdat något annat.

K kommer få mer rader. Vill skriva nu, det flyter på och skulle i denna stund kunna skriva sida efter sida, men det ska jag inte. Inte nu, inte ikväll. Det är inte rätt dag. Allt har sin plats och sin tid, vare sig man vill eller inte.
Ögonen är trötta, ”sådär trötta som dom bara blev när man va liten”, (citat K) ”sådär trötta så det känns som man har fått sand i dom” (citat F).

2009

maj (1)