Aeonis

37 år

från Stockholm

Dagbok

Dagbok - Maj 2011

« Tillbaka till dagböcker

Söndag den 1 Maj 2011

Jag har inga ord

Måste ventilera nånstans för jag kan inte göra det på min blogg eller på min fb för att en viss person som jag nu ska prata om, kan läsa det, och det skulle han inte må bra av, inte för fem öre.

Min bästa vän försökte inatt att ta livet av sig. Vi hade festat tillsammans ett helt gäng, han och hans flickvän bor rakt mittemot en annan gemensam vän så vi var och sprang fram och tillbaka och bara hade kul. Han blev full som ett svin och la sig för att sova med sin tjej, jag gick dit och stängde fönstret så att dom inte skulle frysa ihjäl och sa: jag älskar er!

Någon timma senare, (har ingen aning om tid), så skulle jag fara hem, hör att det är kalabalik i trapp-uppgången och där finner jag hans flickvän och fyra stycken poliser, hon sitter i trappan, helt förstörd och gråter. Jag går dit och fattar ingenting. Hon berättar att min vän försökt ta livet av sig, jag vet inte vad jag ska tro, är i chock. Jag får inte prata med honom, (han sitter i deras lägenhet med 2 andra poliser). Till slut följer han med dom frivilligt till sjukhuset. Vet fortfarande inte vad jag ska tro. Gråter som satan. Jag hade ingen aning om att han mådde så dåligt.

Det är ju min bästa vän, killen jag är med i princip varje dag, hur kunde jag inte veta? Hur kunde han inte säga något? Vi som alltid, (som jag trodde), delade med oss av våra mörkaste stunder, hemskaste tankar och känslor. Hur kunde han dölja detta svarta hål från mig?

Känner mig så jävla dum i huvudet, blind. Jag vet att detta inte är mitt fel på något sätt, men den där känslan river i mig, stora djupa sår. Hur kunde jag inte veta?

Sov över hos dom, men vaknade upp vid 5 och insåg att jag inte klarar av att vara kvar. Pratade med min vän under natten sen han hade farit, uppskattar att han ringde mig varje gång. Så jag vet att han lever och att han mår "bra", eller vad man nu ska säga, jag vet ju att han inte mår bra egentligen. Jag hoppas bara att han kommer att inse nu att han behöver hjälp och kan skaffa den, för det finns inget vi runtomkring han kan göra nu, annat än att stötta honom och finnas där.

Han sa att han skulle komma tillbaka imorgon, (dvs idag), men det var väl mycket därför jag for. Jag vill inte vara där när han kommer hem. Vill inte se honom i ögonen med tusen saker att säga medan inget vettigt kommer ut ur min mun. Vill inte låtsas som att det som hänt inte hänt, vilket kommer ske den dagen, idag, för det är för tidigt att prata om det.

Så jag flydde, hem. Är det fel av mig? Jag vet inte, jag vet bara att jag kan verkligen inte möta honom, inte idag, kanske inte ens imorgon.

Det gör ont, jag vill hjälpa honom, men kan inget göra. Är totalt maktlös.

Vet inte om någon läst detta, men vill bara säga det igen, ville bara ventilera just nu, kom precis hem och behövde som bara prata med någon, även om det bara är en dagbok.

2011

maj (1)