jagdujagvi

Dagbok

Dagbok - Maj 2013

« Tillbaka till dagböcker

Måndag den 20 Maj 2013

En bekännelse från en bekräftelsemissbrukare

När du en gång varit alldeles för nära botten, då hugger rädslan tag i dig i samma stund som du är precis under ytan.

Det är en sådan dag idag.

Tomheten i magen är densamme som så många gånger förr. En besvikelse över mig själv och den jag är. En skuld över att jag inte har förändrats tillräckligt. Självinsikt som följs av tomhet.

Vart är jag egentligen på väg? Har jag kommit någonstans? Upprepar jag bara samma, jävla misstag?

Du kan länge bortförklara ditt beteende. Åtminstone för dig själv. Du kan stryka dig medhårs, klappa dig ömt på huvudet och enträget intala dig att det är de andra som felar.

Inte du.

Du kan göra allt det där, tills du alltför väl känner igen mönstret. Tills du inser att du i allra högsta grad är en del av det som blir fel. Att det inte kan vara en olycklig slump.

Kära, okända medmänniskor, jag tänker inte längre se mig som ett offer och skylla ifrån mig. Jag tänker ta mitt ansvar nu. Från och med idag så ser jag på mig själv som bekräftelsemissbrukare.

Jag skäms så vansinnigt mycket.

Jag skäms för att jag stundtals låtit min strävan efter bekräftelse styra mitt liv.

Jag skäms för att jag genom mitt bekräftelseknarkande smygmanipulerat och utnyttjat människor.

Jag skäms för att jag bara låtit det bero.

Jag skäms allra mest för att jag försökt låtsas som att bekräftelsejakten är fullständigt normal och till viss del sund.

Jag är inte riktigt säker på hur jag hamnade här. Naturligtvis är det en del av den prestationsångest som jag brottats med sedan barnsben. Givetvis är det ett resultat av en sviktande självkänsla.

Jag är dock alldeles övertygad om att jag vill sluta jaga min egen svans nu. För jag orkar inte mer.

Ni kanske undrar vad som ledde hit? Varför jag plötsligt slår bakut?

En gång i tiden var jag kär i någon som inte kände detsamma för mig. Allt var på hans villkor och eftersom det värkte i hjärtat så var jag för det mesta lydig och väldresserad som en hund.

När jag efter alldeles för lång tid vände ryggen åt det hela så önskade jag att jag en dag skulle få min revansch. Jag önskade att han skulle ångra sig, krypa efter mig - att det var jag som skulle få hålla i tyglarna denna gång.

Jag träffade en annan. Blev kär på ett sunt sätt. Stormade in i ett alldeles underbart förhållande med någon som kände detsamma som jag.

Min otillgänglighet gjorde mig intressant. Min önskan gick i uppfyllelse.

Borde jag inte vara nöjd då? Borde jag inte vara hundraprocentigt tillfredsställd när jag både träffat mannen i mitt liv och fått min forna flamma att sitta vid mina fötter som en ivrig liten hundvalp?

Nej.

Att få min revansch gjorde inte min värld komplett. Den krånglade bara till allt.

Egentligen vill jag ju bara att vi ska vara lyckliga.

På varsitt håll.

Men det visste jag ju inte då.

2013

maj (1)