Det bästa resultatet är att lyssna på Sarek - Om Du Tvekar när ni läser detta, kanske kan ni leva er in i min smärta.

Måndag den 21 Juni 2004

Om du tvekar

När du hör den vill jag att du ska tänka på två djupt förälskade som ligger i en 120-säng och myser och kysser och tittar in i varandras ögon och verkligen VET hur mkt dom älskar varandra. Dom verkligen känner glöden av varandra. Också spelas den här på repeat i bakgrunden och helt plötsligt börjar flickan sjunga med och man kan fortfarande se hennes vackra ansikte och hennes ljusa röst sjunga med så jävla vackert. Hennes läppar röra sig med tonerna... DET GÖR ONT i hela mig när jag tänker på att den flickan var Ida... Att jag aldrig ska få uppleva det igen med den mest underbara person jag mött, för det var hon när dom stunderna kom....




Om mina tankar

Onsdag den 16 Juni 2004

Dålig Sprit?

Jag skulle vilja skriva av mig alla bekymmer i den här meningslösa lilla rutan i cyberspace men jag finner det inte som era bekymmer att ni ska veta allt om mig, inte ens mina vänner vet saker om mig som jag skulle vilja berätta. Allt blir bara tyngre och tyngre för mig just nu vad det gäller allt här i mitt liv och jag vet inte riktigt åt vilket håll jag ska gå för att det ska bli bra, rättare sagt jag måste stå still och vänta på att få en väg att gå, för ingen har gett mig den än och jag kan bara inte hacka mig från på vägen med ett enda mål, livet ?

Allt känns så brutalt förstört, som en nerhuggen skog känner jag löven sakta falla från mig och småkrypen sakta bygga bo’n långt in i mina porer, där dom kommer stanna länge länge för att slutligen få mig att multna helt inifrån. Är inte säker på att jag ens är ett värdigt träd för DET!

Jag såg en gång en regnbåge långt upp på himlen och jag önskade jag kunde få sitta på den, och dingla med mina ben, titta ner på allt folk, och le stort åt att jag är så mkt högre än alla andra just DÅ. Nu har jag insett att regnbågen inte existerar i verkligheten, den är bara reflektioner. Så kan jag också känna mig ibland, som en reflektion av mig själv, som syns för dom dödliga, blott för en stund.

Allt som jag byggt upp från min barndom, nu till mitt vuxenliv känns som om det börjar bli raserat, och jag har valt fel vägar många gånger, men aldrig ångrat mig. Nu är jag tillbaka till ruta 1 igen fast med mer visdom än då. Mer mognad och så. Men jag förstår ändå ingenting av livet, är det meningen att det ska kännas så här hopplöst ?

Alla punkter i mitt liv raserar likt en mur som försöker stå pall för miljoner krigares framfart, jag försöker sträcka mig upp och rädda ett par stenar men allt bara ramlar över mig. Om ändå NÅGON förstod hur svårt jag egentligen hade det.

Jag brukar inte klaga över smågrejer längre, eller beklaga mig alls, men jag känner att nu är allt i en enda stor orkan av frågor och jag behöver svar. Svar jag inte kan få, för det är för komplicerat för ens en klok man eller kvinna att förstå hur allt kunde gå så här snett.

Jag har ett råd till er, ta vara på erat liv, er familj, era partners, era jobb och skolor och era intellekt.. Ni kan komma långt, dit jag aldrig kom....




Vet inte riktigt..

Måndag den 7 Juni 2004

En dag i sänder....

Du var där när allt brast..
Du finns hos mig nu, vill inte förlora mig,
vill inte förlora dig heller..
Du är min trast som sjunger för mig med ögon så gröna..
Jag älskar dig trots att mitt hjärta nyligen är krossat..

Du finns hos mig som ingen annan gjort...