Kajsa_Varg

36 år

från Eskilstuna

Dagbok

Dagbok - Juni 2004

« Tillbaka till dagböcker

Bara apropå: Låter roligt att kunna ge kritik på dagboks inlägg… - Ja du Herman… Dina känslor uppnår inte våran standard här på poeter.se och därför ber dig att lämna denna sida så snabbt som möjligt. Trevlig sommar!

Onsdag den 9 Juni 2004

Ljusa nätter

Så jag försökte skriva något vacker
För dina ögon - min osynlige vän i fjärran.
Dock verkar det som att jag misslyckades…igen.
Ord har aldrig vart min starka sida trots att det är av ord jag lever.
Att få tankar på papper i prydliga rader, i vackra verser har jag aldrig kunnat.
Ändå känner jag att det är det jag vill, just nu , just nu
För din skull.

Så min uppgift blir att fälla lika många tårar som bokstäver på ett ark och hoppas på att de beskriver vad mina ord inte kan.

Kanske ser du dem ikväll, vart du nu än är
Och kanske skriver du lika många ord som fällda tårar för att beskriva dem.
På så sätt går allt runt – i cirkeln
På så sätt lyckas jag beskriva utan ord.

Den här situationen är otroligt förvirrande
Nästintill besvärlig.
Jag som ung är, som liten och bräcklig är
Jag sitter i de stora stygga vargarnas boning.

Jag fick en guldstjärna idag för mina bravader
A, b, c – 1, 2, 3

Har jag något val?
Något val och kval att vara just jag?

Som jag ser det så är det ödet som styr över oss.
Trots detta är vi helt fritänkande individer med egna tankar och präglade personligheter.
Jag tror att vi har olika stigar vi kan välja mellan, men eftersom det är ödet att vi, att du är just du och har den personligheten, etiken, moralen som gör dig till dig så kommer du att välja just den vägen det är öde att du väljer.
Därav styr ödet oss – även om vi vill det eller inte.
Jag kan därför inte vara någon annan.

Tokigt dedär.
Speciellt med de ”speciella”
Jag som ville vara speciell, originell vara något alldeles extra, jag som tittade under mina yngre dagar alldeles för ofta bakom axeln på dom där ”speciella” och önskade högt och härlig att vara en jag med – en som det sken om.
Jag insåg senare att jag var och är lika speciell som dom – alla tider.
Det är vi alla.

De begränsningar vi möter har vi satt själva.

Jag inser nu att jag borde tacka de stora stygga vargarna – jag har växt så enormt inombords sen jag bosatte mig i deras lya.
Fast jag borde nog tacka alla jag träffat under hela livet då de alla bidragit till förändring och mognad.
För jag har denna tro att alla – precis alla som jag träffar på lämnar ett intryck.
Vare sig det är en människa jag går förbi på gatan eller en vän.
De bidrar till tillväxt – för oss alla.
Nu är det väl så att vi inte går runt och tacka alla vi träffar - även fast vi kanske borde?
för våran eventuella tillväxt.
Men vi kan åtminstone skänka en tanke till dom.
Tack.

Kanske vackra ord inte är speciellt svåra att bilda,
det är svårare att få dem att låta vackert.

2004

juni (1)