Minns du hur det trebenta bordet dansade att det inte gick att varesig räkna, få ett rakt ja, eller nej svar.

Ljusen fladdrade, en vind svepte genom rummet och den röda Porsen tvärnitade mellan dig och tälgstenskaminen. Vi hoppade högt, ögonen fick fjädrar som studsade ut och in i hålorna. Våra munnar gapade och stängdes i et -Mä, mä, män.. va fan...
Ur porsen kom min döda farfar! Han tar ut en rullstol ur bilen, asgarvar och sveper en 37a explorer och slänger den stackars stolen ut för ett stup som också den trädde fram från ingen stans.

Vi såg på varandra du och jag och vi kom underfund med att vi såg samma sak. Skrattet fullkomligen forsade ur våra strupar och kroppar. Farfar blinkade med ena ögat, hoppade muntert skrattande in i bilen igen och drog med en rivstart. Ljusen fladdrade och rummet slutade att vara dragit. Detta är omöjligt och sant hur det nu kan komma sig.

Så många händelser jag varit med om. Händelser som egentligen enligt sunt förnuft och logik är omöjliga. Antingen var vi två busförn med samma illusion eller så var det min farfar.... Du hadde aldrig sett honom och visste inte att han varken satt i rullstol eller var glad i brännvinet. Så, hur kunde du se samma sak som jag och berätta det för mig och jag såg och kände igen allt du berättade. Det var min farfar på pricken.

Ibland känner jag mig som en skrivmes. Då brukar jag försöka skriva rått och vilt som andra härliga poetande personer på siten. Kan inte göra annat en skratta när jag läser reultaten. Det blir mer komiskt *S*S*.

Ibland kan det nog vara på sin plats att inse att viss text och poesi ska bara läsas och avnjutas. Uppskattaden där den kommer fram så magnifikt vilt och slagkraftigt. Så får jag bjuda på min form av text och poesi så som den uttrycks i mig. I helheten blir det ändå mångfald.

Egentligen är det bra att inte behöva göra allt själv även här. Det är då de bästa texter och poetandena föds. När man släpper taget och följer rytmen och flödet inifrån. Mmmm skriver på sitt eget lilla vis.