jagalskardig08

från Kalmar

Dagbok

Dagbok - Augusti 2006

« Tillbaka till dagböcker

Fredag den 11 Augusti 2006

Hos dig är jag underbar

Efter ännu en riktigt otroligt toppen toppenkväll mår jag alldeles tokbra, och känner mig lika lycklig ikväll! Jag har inte druckit en droppe alkohol o ÄNDÅ har jag sprungit runt på stan, dansat utan att bry mig ett dugg om vad alla ska tänka om mig. Jag har verkligen LEVT dessa dagar.

Ikväll har jag skrattat, sjungit med och skrålat i varenda låt på festivalen i Kalmar ikväll, vevat med armarna o klappat i händerna. Jag har älskat livet så otroligt mycket ikväll o jag är lycklig för varje stund jag får må bra.

Efter festivalen begav vi oss mot Larmtorget där det också spelades o sjöng o så gungade min nyfunna vän o jag i takt till John Lennons Imagine. Min kväll har varit kanon o jag är lycklig för varje minut jag får uppleva detta glädjerus i mitt liv.

Dessutom är jag redo att bli kär, o jag aktar mig för att göra något orätt mot någon bara för att jag själv önskar kärlek. Det är inte schysst o jag vill spela fair play mot de jag tycker om. Jag vet en person jag vill ge min kärlek till. O den personen önskar jag även få kärlek av... Vi får se vad som händer i framtiden. Lyckas jag vara såhär underbar med honom så tror jag det finns en chans... Jag älskar mig själv innerligt just nu och jag samlar energin jag har just nu på lager så jag kan plocka fram detta sen när jag mår sämre än jag gör just nu.

Jag är en toppenpingla, som har humor, jag har en otrolig energi när jag väl plockar fram den och bestämmer mig för att leva och ha roligt, jag har en otroligt avsmittande glädje, om de inte skrattar med mig, skrattar de åt mig för att jag är så glad o det är alltid okej det med! :)

Ett citat från vår kära Peter Jöback får avsluta denna dagbok ikväll (När jag lyssnar på hans låt blundar jag i solens sken o ryser när han sjunger o jag vågar säga att jag är lycklig sååå lycklig...) ;

\"Jag blundar i sooleeens skeeen...
o jag vågar säga att jag är lyyyycklig, såå lyyycklig\"

Lördag den 5 Augusti 2006

Bakfylla

Åh nej.
ÅÅÅH NEJ.
Vad gjorde jag igår egentligen?
ÅHNEJ. SA jag verkligen det där?
LÅG jag verkligen på golvet i hans kök och skrattade?
TRILLADE jag verkligen av stolen vid datorn och låg på golvet o skrattade?
Blev jag verkligen så vinglig av alkoholen?
Tappade jag verkligen lite av synen???

Grät jag verkligen som ett barn o berättade om övergreppen?

Fy fan för alkohol. Fy fan för min ansvarslöshet.

Jag skäms som en hund med svansen mellan benen.

Jag togs om hand av den personen i världen som älskar mig högst gissar jag. En person jag aldrig velat såra men lyckats med två gånger.

O hans vänliga vän talade om för mig på INTERNET att jag ska minnas vem som tog hand om mig. O att jag aldrig ska såra honom. Jag blir så arg och ändå skuldmedveten. Jag har ALDRIG velat göra honom eller någon annan illa heller för den delen. Jag är inte elak, jag tycker inte om att såra andra människor. Hans lilla gb-inlägg gav mig sån otrolig ångest.

För jag insåg att man gör inte så som jag gjorde. Man dricker sig inte så berusad att man inte kan ta hand om sig själv. Det har aldrig hänt förut. O det var inte rätt person att bli så berusad med igår. Han älskar mig. Jag älskar inte honom. O jag gissar att jag sårade honom inatt igen. När jag berättade om allt jobbigt jag varit med om. Han behöver inte höra om det. Han behöver inte veta. Han behöver inte lida för min skull.

Jag grät som ett barn. Jag bara grät o grät o grät. Kunde inte sluta. Jag bara grät. O bad honom hålla om mig. Jag bara grät o berättade o sa att jag inte förstår.

Jag hatar honom. Jag hatar asset för det han har gjort mot mig. Jag hatar att han har förstört så mycket i mitt liv. Jag hatar att jag tvingas bära med mig minnena av hans övergrepp mot mig. Jag H A T A R honom.

O jag hatar mig själv. Inte alltid. Inte jämt. Inte hela tiden. Men ibland hatar jag mig själv för att jag varit med om det. Jag hatar att jag inte sa nej. Jag hatar att jag FORTFARANDE mår dåligt över något som HAN gjort mot mig för 11 år sedan. Jag bara hatar honom o det han har gjort. Han är inte min pappa längre.

Var det lättare att gå på mig för att jag var äldst?
För att jag inte var hans biologiska dotter?
För att jag var \"lammkött\"!?

Jag fattar inte. Jag var 9 år. NIO år. Hur kan man gå på ett oskyldigt barn? Ett barn som inte törs säga nej när hennes \"pappa\" frågar om hon vill att han ska slicka henne, \"för mamma tycker om det\". Jag svarade att jag inte vågade o visade TYDLIGT mitt obehag över situationen.

Det var bara en av alla saker han gjorde mot mig. Det finns värre o lite mindre värre saker. Men jag hatar honom för varenda sak han gjort. Jag hatar honom för det han sa till mamma när jag äntligen vågat berätta om övergreppen. \"Ska HON verkligen få komma emellan oss!?\" skrek han till henne. HON var jag. 11 år. Mamma försvarade mig och sa att jag aldrig skulle ljuga om en sån sak. Ändå höll hon ihop med honom i 3 år till innan de skilde sig. Då jag äntligen blev trygg i mitt hem igen. Mamma talade en gång efter den händelsen om för mig att hon inte kunnat ha sex med honom på över en månad.

Allt som hänt är mitt fel. Allt som hänt är enkom MITT fel. Det var mitt fel att jag blev antastad, eller som en kompis hellre vill kalla det, våldtagen. Krävs det penetrering för att det ska räknas som våldtäkt? Jag undrar verkligen.
Det var mitt fel att jag på tisdagskvällarna när mamma jobbade var tvungen att duscha med pappa, för annars fick jag inte duscha alls. Det var mitt fel att jag inte väntade med duschen. Det var mitt fel att jag gick förbi deras sovrum för att gå på den lediga toaletten, o såg honom dra bort täcket från sig själv o visa hur han onanerade. VARJE HELG.

Det var mitt fel att jag tvingades ge honom en godnattpuss, på munnen, o det var mitt fel att jag knep igen läpparna när han försökte stoppa in tungan o hångla med mig. Några gånger lyckades han nästan. Men jag kysste aldrig tillbaka o försökte dra mig loss från honom.

Det var mitt fel att jag sa något till mamma, det var mitt fle att de till slut skilde sig, det är mitt fel att pappa o jag har en sån konstig relation nu. Det är mitt fel att vi inte pratar med varandra just nu, det är mitt fel att jag hatar honom, jag borde väl kunna styra mina känslor? Det är mitt fel att jag utsatte mig för övergreppen. Jag kunde ha sagt nej, inte sant?

Det var mitt fel att jag inte sa nej. Det var mitt fel alltihopa. Det är vad de talat om för mig i ord o handling.

Kuratorn sa att det inte var mitt fel. Jag har svårt att tro henne. Men jag försöker. Jag har inte velat säga att jag hatar honom eftersom det tyder på att jag må sämre än jag gör. Men det kanske är så. Jag kanske faktiskt mår SKIT. Jag kanske inte alls mår så himla bra som jag vill att jag ska må. Jag kanske mår riktigt pissdåligt o kanske har ångest VARENDA jävla dag. Bara det att jag inte låtsas om det.

Men en vän som vet hela historien sa att det kanske är en del i processen att läkas. Att hata honom. Andra hatar honom för min skull, så varför skulle inte jag få hata honom? Jag måste sluta bestämma över mina känslor, att si får jag inte känna, så får jag inte känna.

Jag H A TA R den jäveln för det han gjort mot mig. Jag BAD inte om att han skulle göra mig illa. Jag bad inte om dessa minnen. Jag bad inte om att få må dåligt över en sån här sak. Vad jag däremot bad om, var att slippa honom.

Detta grät jag om igår. All smärta, all ångest bara kom ut. Jag har massor på lager, men det släppte lite igår. O stackarn som fick ta hand om mig älskar mig o vill inte att jag ska må dåligt. Så nu mår jag dåligt för att jag utsatte honom för det igår. Var inte särskilt smart av mig. Men jag kanske behövde flippa ut. Jag är alltid så ansvarsfull, dricker med måtta, gör inte bort mig mer än vad jag kan stå för dagen efter. Säger inte dumma saker på fyllan. Men igår brast det. Jag visade honom det vrak jag kände mig som. Alkohol har en tendens till att få folk visa sina rätta känslor/sidor ibland. Jag orkade bara inte längre.

Jag har tid på tisdag. Jag vill inte vara något offer längre.

2006

augusti (2)
juli (1)