Ros

37 år

från Örebro

Dagbok

Dagbok - Augusti 2008

« Tillbaka till dagböcker

Tisdag den 12 Augusti 2008

De säger att jag är sjuk.

Jag lever i en kamp om dåtid och nutid, med en trevande blick riktad på framtid. Förvissning kräver ställningstagande och aktiva val ligger som en tung mantel över mina skuldror. Ett halvfärdigt och ituslaget mästervärk ligger framför mina fötter. Jag niger för att lyfta upp det och i samma rörelse försöker jag borsta bort skulden från mina knän.

En dokumentation?

Berättelsen om min födelse, mina dödsögonblick och återfödelser?
Ett alster till ett blivande opus men som är förvirrande irrationellt från början till hit. Ett något som var alltigenom gott från start, men där flera kompositörer varit delaktiga i de oläsliga och missvisande anteckningar som står där uti. Som skapat detta virvarr av noter, som vid en första anblick verkar vara helt ospelbart.

Jag håller denna dokumentation här och nu
och betraktar detta vägskäl en stund.

Om jag bara kunde klättra upp på bergets topp och utropa från botten av mina lungor; "HÖRNI! LYSSNA! JAG FÖDDES INTE SÅHÄR! DESSA RISPOR NI SER ÄR INTE SKAPADE AV MINA HÄNDER!"

Jag står här och byter ben som hästen när det vilar.
Vankar, tvekar och analyserar så att min mentala hälsa vill vackla.

"Man är sin egen ångest och tillåter den blott själv"?

Det har förekommit att jag i min barndom och uppväxt fick agera föräldrar åt mina föräldrar. Jag undrar om detta förekommer i alla hem?
Hoppas inte det.

Erfarenheten av detta är:

Det leder ofta till att barnet upplever en OTILLRÄCKLIGHET.
Ett på tok för stort ansvar att bära. Det gör i många fall BARNET till en för tidigt vuxen och väcker SKULDKÄNSLOR och/eller DÅLIGT SAMVETE.
Att inte räcka till.
Att vara oumbärlig i de vuxnas komplexa värld.
Ett barn ska ALDRIG behöva göra AKTIVA VAL eller fatta sådana beslut som den vuxne har till uppgift.

Det var vad jag erfor i mycket unga år.
Därav är dessa känslor extremt lättväckta hos mig, vilket i sin tur föder eller ger näring åt AUTOMATISKA och FELAKTIGA tankar, som slutligen efter ihärdigt formande blir till sanningar.

Mina handlingar följs sedan av dessa sanningar.

Känslor såsom SKULD, som nämnts tidigare, upprättar naturligtvis DÅLIGT SAMVETE och ett dåligt samvete skapar en ÅNGEST.
Att ständigt lasta sig själv med denna ångest fordrar slutligen en DÄMPNING eller låt säga någon form av BEDÖVNING.
En individ som inte äger eller besitter förmågan att förlåta sig själv och alltså forma sig en inre frid, söker istället med andra medel efter lindring.
Här har vi den klassiska alkoholens betydelse för dessa, från barndomen, skadade individer.
Den ursprungliga, orättfärdiga och lömska ormen i paradiset. Den som för ögonblicket skänker frid och temporär förlåtelse. En stunds vila och acceptans av och från sig själv.

När den konstlade och ångestdämpande alkoholen väl tar slut,
har den genererat i en dubbel ångest och en dubbel skuld.

Men det blir aldrig försent att vända om.
Att stanna upp och kanske backa tillbaka några steg och göra en ärlig/inre reflektion. Istället för att blint fly än fortare och sträva mot felaktigt mål.
På det här viset inte bara försvarar man, men också mäktigt förvaltar man den sorgliga uppväxten med dess tragiska upplevelser. Man slår starka och säkra bojor kring det fattiga arvet och förädlar ner det i nya generationer.
I rakt och tveklöst nedåtstigande led.
Här kan man alltså helt tvelöst skåda formningen och förutsättningarna för ett nytt barn. Ett nytt barn med nya tragiska upplevelser.
Ytterligare ett offer som skall ikläda sig rollen som vuxen, som skall axla skuldbördans mantel. Att lära sig förnimma känslan av att inte räcka till för sina föräldrar.

Förlåtelsen, den inre, som har sin födelse och som försummades i barnaåren, kan och ska endast komma inifrån. Inte från medel eller yttre omvärld.

Förlåtelsen är inom räckhåll!

2008

augusti (1)