Emily.

36 år

från Stockholm

Dagbok

Dagbok - Augusti 2010

« Tillbaka till dagböcker

Detta är ett brev.

Lördag den 28 Augusti 2010

Nu skriver jag ett brev till dig, det kommer aldrig skickas.

Hej,

du frågade mig om jag ville säga dig något speciellt när jag
ringde och jag sa "näe, inget särskilt.. bara.. prata lite."

Egentligen ville jag säga allt. Allt sånt som inte får plats i en telefonlur, sånt som är alldeles för stort och skört eller alldeles för litet och smutsigt.
Jag vet inte.

Jag ville berätta att jag gick ut och fotograferade en dag, en impuls bara, klockan sex på morgonen. Dagen hade just börjat gro och jag hade inte somnat än.
Gräset var vått och solens första strålar letade sig in genom kameralinsen. Jag var ensam i byn, det bor inte särskilt mycket folk här. Gatorna var öde och jag kände mig på något vis fri.

Förlåt, jag ljuger bara ihop massa. Fantiserar bort. Innan jag gick upp ur sängen den morgonen, faktiskt den här så tänkte jag egentligen klä på mig och gå ut, men hamnade här. Jag kände att istället för att fånga känslor på bild så fångar jag dem här med ord. Jag är nog bättre på det och sängen var så varm, jag sitter omringad av täckets mjuka dun-bollar nu, det är ganska kallt ute ändå.

(Jag brukar inte ljuga, jag ska tala sanning nu)

Igår eller om det var i förrgår (dagarna här smälter samman fortare än stearin) sprang jag ut i den kalla natten. Ensam gick jag på vägen fort fort och hoppades att det skulle finnas en väg ut ur den känsla jag befann mig i. Springa ifrån mig själv eller ångesten åtminstone. Mörkret omfamnade mig och det kändes som att till och med stjärnorna på himlen hade lämnat mig. Endast mörker och sedan regnet. Det kom så fort och jag lutade huvudet upp mot det kalla, försökte tvätta mig ren från de synder jag begått. Bli hel.

(Jag ska börja samla på insikter om mig själv.
Jag kommer aldrig att komma fram till dig, hur fort jag än springer ifrån mig själv.)

Jag ville berätta att jag ibland har så mycket ilska i kroppen att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det är som ett mörker har lagt sig till ro i kroppen och vägrar ge sig av. En ständigt gnagande känsla. Vart jag än går ser jag svart. Det svindlar för ögonen. Jag förpestar luften omkring mig och de som är mig nära känner det så väl. Jag slår med ord mot de jag älskar, och för varje gång hatar jag mig själv mer. Jag slår och slår och slår tills jag inte har någon självrespekt kvar. Gräver mig djupare ner mot botten. Självömkande ligger jag längst där nere, men jag kan inte ens gråta längre. Jag har försökt att ta mig upp men jag får sand i ögonen och allt rasar omkring mig. Har alltid skit under naglarna.

(ibland har jag dagar som kan liknas vid sockervadd.
Jag går inte direkt på moln, men svävar stax under dem. )

Jag ville också berätta att jag varit vid stranden. Solen var varm mot huden fast luften har blivit kallare. Blåsten lekte med mitt hår fast jag försökte säga till den på skarpen. Har du märkt, hösten är på väg. Vattnet var varken varmt eller kallt. Eller jo, först väldigt isbits-isande kallt men efter en stund kändes det faktiskt ganska behagligt runt fötterna. Hur som så badade jag mig bara till midjan. Alltid mitt i mellan när det gäller mig. Min syster och jag har kommit varandra nära, vi sprang omkring där som om vi var sju och tio år igen. Småretades och skojade. Hon är verkligen en sann vän. Jag vet att jag kommer ha henne där hela livet, vi har ett band i mellan oss som är något mer än blodsband.

(Tar mig upp ur mina gropar och skrämmer bort ångesten med mera medicin.)

Jag ville säga att jag tänker på dig när jag står ute på balkongen och röker om kvällarna. Tittar upp mot stjärnorna och hoppas se en falla så att jag får önska något. Du tycker säkert att det är fånigt men det är bara väldigt romantiskt och väldigt hopplöst. Jag får aldrig chansen att önska mig det jag vill ha i alla fall. Jag minns när du tog kontakt med mig första gången efter att vi hade setts. Du skrev ett sms, något om Tokyo. Vi började skriva på msn och jag kände redan då mina fjärilar i magen, du fanns i mitt huvud hela tiden.
En kväll stod jag ute på balkongen, som vanligt med en cigarett mellan fingrarna och såg ett stjärnfall. Och jag tänkte på dig, jag tänkte att den här gången kommer det bli bra. Jag tänkte; Låt våran kärlek växa större än alla andras. Blundade hårt hårt och önskade.
Sedan fanns du bara där i mitt liv och jag var lyckligare än vad jag varit på mycket länge. Våran kärlek, den växte sig väl stor, kändes det någonsin som att du hade ett träd inom dig som knakade och sträckte ut sina armar så att du nästan inte fick luft för all kärlek kom liksom i vägen, på ett bra sätt?
Så kändes det för mig.
Vi växte nog oss stora för varandra, men inte för ett stjärnfalls skull. Antagligen.

2011

mars (1)

2010

augusti (1)