Jag tror jag har nått punkten, då jag borde ta ett djupt andetag.

För härifrån vill jag bara fly.

Och här vill jag för alltid stanna. 

Det har fan gått så långt

att jag skriver sentimentala kärleksförklaringar på fyllan

att jag blir avundsjuk på en nära väns förtröstelse

att jag får hemlängtan dit jag aldrig längtat förut.

Och det har fan gått så långt

att jag skriker könsord och smäller i dörrar

för att du kontrollerar mitt humör som du gör

för att jag utelämnar min själ

till en sådan förutspådd

marodör.

Och man kan inte backa tillbaka eller fly härifrån nu.

Man kan inte leva i minnen för alltid.

Man kan inte springa framåt ett gömma sig från dig nu.

Ett djupdyk ut i intet gör så ont.

Så vad ska jag göra?

Ska jag bara vänta?

Ska jag ignorera mig själv

och säga till dig att här har du inget att hämta?

Ska jag göra som jag alltid gör?

Ta varje dag med ett långt andetag

medans jag hör mitt alterego

försvarsaktigt flämta?

Eller ska vi kanske älska till vårens melodi?

För fan, älskling.

Låt mig gå fri!