Du för mig i tårar.

Utan balans.

Sånger om närhet

lögnernas glans.

Du leder mig i villo.

Och river min hud.

Atmosfären har små hål.

Små hål som aldrig funnits

förut.

Du klyver mig i mitten.

Tär på mitt allt.

Du klöser sönder mitt hjärta.

Du fakir av svart natt.

Jag vill kasta mig huvudstupa

in i eld, lågor och sinnesmani.

Jag kastar mig in vad som helst

bara för att ifrån dig bli fri.

För varje gång du rör vid mig

du arroganta fakir,

går jag sönder,

löses jag upp

bit

för

bit.

Varje gång du ler mot mig

du hatiske trans,

vill jag skrika högt i klagosång

vill jag avdunsta

bortom

all

sans.

Och när du plötlsigt sträckte ut en hand.

Då du gav mig ett förlåt.

Letade jag efter en anledning.

Svarades jag:

för att det gör ont.