Klädd i dygdens snövita kåpa
neg hon värdigt
inför templets väldiga fallos

med skälvande underläpp kom
tårarna rinnande
nedför blossande kind

hon visste dagen var
kommen

det var dax


Prästerskapet samlades i ring
runt offerstenen
under den åldriga järneken

de mumlade brummande sin
hymn till ära för
den stundande vigseln

Månen sken full över klarsvart
himmel
natten var stilla


Mäster svart lösgjorde sig ur
dunklet
steg fram och lät kåpan falla

Jungfru vit lät manteln till
marken
lät sin kärlek för blot

till hymnens ökande kraft gav de
sig hän åt fruktbarhetens
gudomliga förening

steg som fria till Valhall att leva
för evigt