Ibland känner jag mig som ett litet, osynligt dammkorn. Där längtan efter kärlek och tröst övervinner allting annat. Längtan efter kramen som inte ges, efter orden som inte sägs, efter armarna som jag vill ska hålla om mig.

Telefonen, den står alltid tyst där i hörnet på mitt sovrum. Ingen knackar på min dörr och vill komma in, den är ofta alldeles stängd.

Det bor så mycket längtan i mitt bröst, längtor som säkerligen aldrig kommer uppfyllas.

Alla mina känslor idag har jag stängt in i mig själv, de skulle ju inte lyssna på mig i alla fall. De vet ingenting om mig och jag klarar inte att berätta det!

Ha en bra natt Dagboken så hörs vi imorgon igen!