Det fanns en tid, för inte så länge sedan,
då vi dukade till sex tallrikar istället för fem
och var tvungna att ta den stora bilen för att få plats.

Men sen tänker jag efter lite till och inser
att det var länge sen det tog slut.
Och även om vi var nåt på ytan
var vi inombords ändå nånting splittrat.

Nu håller vi på att laga det som var förstört
och kanske är vi tillochmed mer familj än då.
Bara det att vi liksom har två nu istället
och bytar varrannan vecka.

Man kan inte dra klockan tillbaka
och inte heller stanna tiden.
Men även om man hade kunnat
vet jag inte om jag hade velat göra det.

Nu är det dags att gå framåt,
låta klockan ticka och tiden ha sin gång
så får vi se vart vi hamnar.