---

Lakansväven slingrar sej runt
anklarna
som om sömnen försökte
hålla henne kvar i sängen
knyta fast oroligheterna

Hon vaknar
andlöst
i svettiga svävningar

Drömmarna tvingar ögonen
att kontrollera varje del av rummet


Men det är inte kvar
det är inte kvar


Hon somnar om
låter sej svalkas
av fönstervindar


---


Hon tänker såhär:

Jag delar upp tiden i kuber
som jag fyller med värdefullheter
sprängdfyllda
de flesta bara en sekund stora

Sådant som tar tid likt ett misstag
kastar jag
de demoleras till ingenting
vid sidan av

Resten staplar jag
som vackra torn
att beskåda
om kvällen

Ja

Så blir jag en dagöverlevare


---


För Moira
är det viktigt med mönster,
allt bör hänga ihop

Remsor av liv
från morgon till kväll
fint ihopsydda med
ömhet

Sådant hon inte förstår
gör henne förtvivlad och
orkeslös
allt från mattetal till hur en
annan människa kan uttrycka sej

Att hon inte kan styra ordningen
gör henne loj

När inte heller hennes hjärna fungerar
faller hon utmed sina kinder
sörjande


---

Hon gråter också över tid som går till spillo

---

Han har armar som en varsam ängel
men egentligen är han bara gammal
tunn och sliten

Njuter hud med iver som en nykläckt
ungdom
(att det är den tjugoåriga skillnaden
mellan dem som gör det
märker hon inte)

Han är kravlös
frågar bara
\\\'ska vi ses\\\'
och gnatar inte när
hon inte hör av sej

Kanske är det för att de
inte är ihop
som hon kan sova
inlindad
nära
utan fängselskräck

Kanske längtar hon
men hon låtsas inte om det

Änglar har en förmåga att

bara finnas

till

---

Allt medan vitsipporna
bereder lekplatser
för hennes ögon

---