jag är en sko
som är av trä
som är täckt av lera
och en galonrock med
reflexband rund handleden och
en blå virkad hjälm-mössa
stickande tätt om huvudet

och jag blundar
låtsas att jag simmar
i det stora blå
eller på de där fluffiga
vita molnen

och alla de där små samtalen
som försigår
så att jag glömmer
det jag håller på med
den där disträ-liga känslan
av att inte vara med




så jag fäster mej fast
som en komihåg-lapp
längst ut på en eker
och rullar iväg




för
det bildas ändå inga cirklar
bara en bahaglig vågrörelse
en lagom barg-o-dal-bana
för att inte må illa
och en hastigheten
jag sparkar igång själv

och jag tvingar ner handtaget
till den röda bilen
men vägrar se för länge
i de där öppnande ögonen för
jag kommer att smälta
som en chokladkaka i sommarsol
kvar inuti omslaget
till ingen nytta

jag måste säga ja
på ett ställe
och nej på ett annat
måste välja och
bli vald
det är inte längre
angenämt
att bara låta det vara
det måste vara ett bestämt ja-ja
och ett mera bestämt neheddu
för att det ska fungera

när jag tror att lampan är släckt
fast det bara är mina ögonlock
som fallit ner

som om regnet slöt dem





men det borde vara över nu