En kväll såg jag dig.

Du satt på vagnen in mot stan, bet på naglarna och stirrade ut genom fönstret.

Klockan med den runda boetten hängde löst om din handled. Jag drog mig till minnes att låset gått sönder en gång och att du låtit bli att laga det. Kanske var du aldrig typen som lagade saker.

Ett ögonblick etsades du mot min näthinna och när vagnen sveptes ur sitt stillastående, och jag stod kvar i natten, var din efterbild neongrön.

Handen som fattade min tillhörde honom som älskar och jag minns att jag kände en egendomlig värme i bröstet. En lyckovemod.

Vemod över dig, som håller för hårt om det du äger för att kunna ta emot, och lycka över att vara där jag var.

Älskande, älskad.

Hemma