I Sverige är det fint att vara osvensk. Men är det fult att vara svensk? Och hur är man om man är svensk? Fredrik Lindström turnerar just nu runt i Sverige med en föreställning om den svenska mentaliteten. I reklamen för den står han med en pizzakartong där det står "Det är svenskt att gilla osvensk mat". Mycket träffande. I Sverige är det typiskt svenskt att gilla det osvenska. Det gäller mat, det gäller seder och bruk, och det gäller språk. Det ska vara kokosmjölk, couscous och quinoa. Kontinentalt och amerikanskt. Engelska är fint och svenska är fult. Språket ska blandas med amerikanska uttryck, annars är man bonnig och inte globaliserad. I andra länder är det inte alls samma sak. Att bli kallad för ofransk, obrittisk, eller ve och fasa, oamerikansk, i respektive land är inte alls något positivt omdöme. Men osvensk är det alltså fint att bli kallad. Det är konstigt, tycker jag. Hur har det egentligen blivit så? Jag kan inte svara på det, men måhända Fredrik Lindström har ett svar? Den enda gången vi riktigt kan frossa i svenskhet är väl i idrottssammanhang. Då är det tillåtet med svenska flaggor och nationalsången. Men jag själv, som älskar att hissa flaggan på min flaggstång och gärna sjunger med i Du gamla du fria även i andra sammanhang, och dessutom gärna äter potatis, fläsk och krusbärskräm, och tycker det är onödigt att överge svenska ord och uttryck för amerikanska dito, är jag inkrökt och bonnig, kanske rentav lite sverigedemokrat? Nej och åter nej! Jag räknar mig själv som internationalist. Jag har rest en hel del, upplevt andra kulturer från insidan genom att jag bott hemma hos folk i flera andra länder. På mitt internationellt präglade jobb träffar jag folk av flera olika nationaliteter. Och jag följer med i vad som händer i världen. HELA världen alltså, inte bara Europa och USA. Men allt detta hindrar inte att jag gillar mitt land! Så vad är jag då, är jag typiskt osvensk som inte vurmar för det osvenska? Men det är ju fint och inne att vara osvensk, och jag upplever mig inte som fin och inne, utan tvärtom som kärringen mot strömmen. Är jag då typisk svensk i stället? Nej, det är jag inte, jag gillar ju det svenska! Och det är inte svenskt att gilla det svenska. Är jag i själva verket så svensk att jag blir osvensk? Eller är jag så osvensk att jag blir svensk? Nej jag ger upp, jag blir bara snurrig av det här...