Min partner Livia och jag, Taffy Dunkel,
kom till den brusande tjattrande Jerustaden
en sen torsdag eftermiddag eller vad det nu var,
där bor stamfränderna till den anfallande fienden,
de som i hundra år fått åtnjuta stadens gästfrihet
Vi såg flera bärstolar stanna vid krogen Musculus,
män och kvinnor som köpte påsar med laudanum
av ett benlöst avskum som vegeterade i ett bås
Jag är oskyldig som ett nyfött barn, snyftade kräket,
men Livia körde en fjäder in i hans uppspärrade käft
och fick honom att spy de vita påsarna på bordet
För innehav kan rackardrängen kapa dina händer,
betänk du det som saknar ben att gå på,
men talar du om var vi hittar Moishe Bienstock
då får du gå, sa hon, satte knivspetsen mot hans öga
Låt mig inte välja mellan död och ännu mera död,
ropade kräket och vred sig som en mask på krok
Hur det nu än var så fick hon honom att viska
var vi kunde hitta vandalbéermobben och Moishe,
de fiender som vill ta över denna vackra stad,
benämna stadens invånare goy eller mushrikeen,
sen döda alla som inte har det rätta blodet,
inte undfått det genom ett förnuftigt val
utan av den moderkaka som binder barn vid livet
Världen vore fredligare utan de snoppade vekarna,
som Livia brukar säga när hon är trött och bitter

Vi fann vandalbéerna på natten, dödade dem alla,
jag slitsade strupar, det är ett kladdigt hantverk,
människoblod luktar som rost blandat med jord
De blir alltid lika förvånade att en kvinna gör det,
att en kvinna kan mörda med några tum stål
Ha! Skulle en kvinna vara mjukare än en man?
Kommissarien för ordningens upprätthållande sa
att en talande katt strök nere vid stora fontänen
beläget å Piazza Topa i närheten av Åminnegatan
Men vad säger då katten? frågade vi förvånade
Katten säger att det ska bli en varm och torr vinter,
att haven kommer att stiga och människorna,
ja, då menar vi de mycket för många, de kommer
att börja gå, de kommer att vandra över bergen,
de kommer att färdas på flottar över Mare Nostrum,
de kommer att färdas över slätterna, längs floderna,
de kommer för att leta efter tak över huvudet,
de kommer för att leta efter mat att stoppa i magen
och de vill som alla ha en framtid för barnen
De är som vi, som alla andra, säger den där katten
och den kraften som finns i en människas ben,
när de benen börjar vandra, ja, då störtar slott,
då faller imperier när man slår näsan av statyerna
Och sen sa kommissarien att han hade uppgifter
om att det fanns fler grupper av vandalbéer
som hotade stadens inre säkerhet, de måste
förintas, tillintetgöras, dödas utan förskoning
Som alltid blev det Livias och min uppgift

Dagen efter gick hon och jag till Cirkus Veneris,
ett skabbigt ställe med pyschor och skrofulösa gossar
som besöks av dem som söker känslolös njutning
På scenen brottades två gossar med inoljade kroppar
medan kvinnor på första bänkraden suckade av lust
och musikanterna blåste i flöjt och dunkade trummor
och publiken utförde fräcka underlivsrörelser
på ett golv översållat av kladdiga solroskärnor
Sen dansade en rödhårig kvinna med en sibirisk björn
till kandelabrar och tunna trådar med rubiner
som kastade glitterblixtar ut i den mörka lokalen
Björnen bar en manbarhet, svart som en obsidian,
spänd med ett läderbälte över den bruna pälsen,
obsidianen viftade den stora björnen mot kvinnan
till publikens högljudda vrål och stormande bifall
Herre min Gud, varför finns ingen ömhet i denna tid?
tänkte jag medan nattens insekter förbrändes i ljusen
i den lokal där människor utan tro gjorde dag till natt
Det är något fel med kvinnan och björnen,
sa Livia och drack ett kvarter vin blandat med russin
medan några somaliska flickor med stora arschel
och några bleka män med kvinnobröst dansade
och skakade sina kroppar så kraftigt att deras kött
gick i vågor som Mare Nostrum i en storm om hösten
Nu vet jag, ropte Livia triumfatoriskt, drog kniv och
rusade in bakom scenen till björnkvinnans loge
I dörren väntade Moishe Bienstock med draget svärd,
nu utan den björnhamn som dolt hans rebelliska kropp
Ett snabbt hugg delade Livia i två likadana halvor,
liknande en grönskimrande melons röda innanmäte,
jag parerade slag, men sänktes av en sköldstöt
Björnkvinnan hoppade ut genom logens runda fönster,
skenade ut på marknaden vig som en thomsongasell,
Strax efter följde Moishe Bienstock och sen kom jag
med den stora dolken för att döda, bara det, för att döda
den man som dödat min mångåriga partner Livia
den man som smugglade hjärtlösa förrädare in i staden:
de som hällde gift i dricksvattnet och dödade civila
drivna av ett budskap från Jagan-Natha som sa
att den som dödade mushrikeens, av alla åldrar och kön,
skulle komma till paradiset för att åtnjuta tusen fröjder
den dag då endast vandalbéer går på stadens gator
Jag såg kvinnan dö med en armborstpil genom kroppen,
ett skott skjutet av en vakt som senare blev belönad
Moishe Bienstock och jag möttes med blanka vapen,
Han var en kunnig kämpe vars buk jag slitsade upp
Jag ställde mig sen med sandalklädd fot på hans bröst
och skrek i skallande triumf som en nordisk vildman
Veckan efter, i gryningen en fredag tror jag att det var,
slog det fascesbärande kommandot till mot en grupp
unga män med vandalbéernas ohyggliga budskap
om att staden endast ska tillhöra Jagan-Nathas stam
De satt kring en skål med blåaktigt gift och läste
ondskans profetior om en värld utan motsättningar
När de märkte att de var underlägsna i antal
drack de alla av den blåaktiga brygden och gick mot
det fascesbärande kommandot och spottade giftet
i deras ansikten, deras ögon, munnar och öron
Fyra goda män ljöt döden den vackra morgonen
Ta dem levande, ropade kommissarien om fienden,
och vi tog dem levande, vid Gud levande var de
Vandalbéermännen spetsades sen som kapuner på pålar,
och katapultades bort till fiendens befästa läger
Herre min Gud, varför är denna tid så utan ömhet?