Jag heter Taffy Dunkel, jag är stadens tysta soldat,
med kläder av hjortskinn och i högra stöveln en dolk
som jag använder om någon kommer mig alltför nära
Han hette Shtoril, han bodde på Rua Vergonha,
där det finns stora kolonier korpar och hägrar,
och hade kraftiga armar, breda axlar och gula tänder
Min uppgift var att avslöja honom som vandalbé,
kalla på Profossens män för att ta honom till fånge
eller om han försökte att fly undan stadens rättvisa,
vilket alltid inträffar när de syfilitiska kräken avslöjas,
släcka hans eländiga liv med min skarpa dolk
Jag sa att nu gällde krigets lagar och då måste han
bli förhörd eftersom jag fått ett klandestint tips om
att han kanske stod i förbindelse med fienden
eller tillhörde en förrädisk cell med syfte att störta
Den Belägrade Staden i terror och sorg och kaos
Naturligtvis inte, sa han, vad skulle jag ha mot det?
Därefter visade han mig en miniatyr av sin mor,
han hade den i en väska av läder med långa fransar
och mönster av mångfärgade kulor och snövit pärlemor
På så sätt ville han visa att han varit stadsbo i flera
generationer och ingen fientlig nykomling
Din mor ser snäll ut, sa jag som aldrig känt min mor
Hon liknar någon jag känner, tänkte jag förvirrat
Jag växte upp i en luten by vid De Stora Sjöarna,
sen flyttade jag till staden för att bli skräddare,
sa han och tummade på porträttet av sin mor
Hur firade du och din mor jularna? frågade jag
Vi gjorde allt det som alla andra gjorde, sa han
Vilken var din älsklingsrätt på julafton, frågade jag
Det var risgrynsgröt med mjölk och socker, svarade han
Har du några syskon, skräddare Shtoril?
En syster tror jag, svarade skräddaren Shtoril
Vad gjorde ni på midsommarafton, du och familjen?
Vi gjorde som alla andra, svarade han och blinkade
Har du kvar förhuden på klenoden? undrade jag
Då gav han upp ett skallande skratt av manlig lust
satte handen i skrevet och undrade om jag ville se
eller om jag ville känna på den i sängen i hans rum
Det var då jag förstod att han var en av pojkmännen,
de där som bara får lust till mina starka ben, min byst
och mina läppar som ser ut att lova ett otimligt paradis
Förstod han inte att han då skrev under sin dödsdom?
Kom med, sa jag och vi gick ut på den brusande gatan
där människor och soldater och bärstolar trängdes
medan barnen lekte med de snurrande trissorna
och de gamla männen med hår i näsan spelade tärning
Jag vill diskutera om du kan sy en ny jacka åt mig,
den här av hjortskinn börjar få repor och min kjol
är sliten blank och har fransar längs med sömmen
Jag fick med honom till ett matosimpregnerat barhål
skött av en snedögd familj med flinka fingrar
och barnen fastkedjade vid tunga skolböcker
Två Alentesisk soppa, sa jag och la handen på bältet
alldeles i närheten av slidan för min skarpa gladius
eftersom soppan innehöll fläsk, svamp och musslor
så att vandalbéer av alla sorter och vidskeplighet
måste drabbas av äckel om de åt en Alentesisk soppa
Vad är det här? frågade det dumma kräket
Jag sa vad soppan innehöll och nu satt han där
vid en bardisk på ett sunkigt ställe med dyra priser
och med skeden i ena handen och den andra i knäet
och tiden, den förbannade tiden höll andan och
de fientliga trummorna dunkade borta i skogsbrynet
och tiden, ja, tiden stod stilla och han böjde sig fram
Den luktar gott, sa han medan svetten trängde fram
i hans stora ansikte med näsan som en droppsten
ned från en grottas tak nånstans i De Vita Bergen
och så plötsligt sparkade han undan min stol och
rusade iväg längs den trånga gatan där korgmakare
trängdes med krukmakare och kryddkrämare och
birfilare och skoflickare och lögnare och tjuvar
och barer med öl och flottigt bröd av den sämre sorten
där gruset knastrar mellan tänderna när man äter
Jag rusade efter honom in i de trånga gränderna,
jakten gick genom de långa galleriorna under husen
där tusen försäljare ropade priser och vita lögner
och stängde dörrarna när stadens mördare kom
för att med kniven stryka någon ur befolkningsregistret
Trots sin storlek löpte han smidigt, stötte omkull
kärror med kålhuvuden och pyloner av bastkorgar
som studsade nedanför mina fötter, men jag nådde
till Berlinghis grandiosa fontän på Artemistorget
och där, i den ständigt drivande vattendimman,
möttes vi i en kamp mellan vattensprutande lejon,
simmande najader och en basilisk med spelande tunga
Han var stor och stark, men jag var snabb, och snart
låg han i vattnet med blodbubblande strupe och
stirrande med stela ögon på mig innan han dog
Efteråt i hans rum på den trånga Rua Vergonha
kom Profossens soldater och sa att de hittat en vandalbé
i Berlinghis grandiosa fontän på Artemistorget
Jag avlägsnade honom ur stadens befolkningsregister,
sa jag, Taffy Dunkel, och hade just i min väska
lagt miniatyren av hans mor samt ett smycke av metall
som jag hittat i ett skrin av sandelträ under hans säng
Du gjorde ditt jobb, sa profosskaptenen med ett flin
och jag gick hem till mitt hus invid Helgonplatsen
där jag satte mig ned och tog fram ett skrin jag hade
med de ägodelar som låg i mina lindor då man hittade
mig på Barnhusets trappa en svinkall vinternatt
Och där, du Enväldige Gud, där fann jag samma
miniatyrporträtt med samma sorts kvinnoansikte
och samma sorts snirklande smycke av metall
som legat i skrinet hos mannen på Rua Vergonha
som jag just avlägsnat ur stadens befolkningsregister
eftersom han var fiende till de lagar och värderingar
som byggt upp denna stad till världens centrum
Jag gick då till krogen Zum Schwarzen Ferkel,
drack flera mått vin med russin och gick sen hem till
Servilia, som gav mig piroger att äta och vin att dricka
och en eld att stirra in i tills hennes ringprydda händer
smekte insidan av mina starka ben, drog av mig byxan
och förde sin mun mot mitt sköte, o människans värme
Hon dyrkade mig med tungan längs de rosa kronbladen
ty jag var den kommande våren in hennes trista liv
och då de heta rosenvågorna av njutningssmärta slog
och elden sprakade och kattens gula ögon stirrade
så plånade jag ut den stora sanningen om mig själv
Jag är Taffy Dunkel, en mördare i stadens sold
och jag ljuger alltid också när jag talar sanning,
och den slanka vackra stiletton i högra stöveln
behövde jag inte använda den där glödande natten
hos den tysta Servilia med den grå bondkatten